torsdag 3 maj 2018

Cirkus Hälla, Arbetscentrum Falun (Del 1)





Efter mitt, rent ut sagt rosenrasande, utbrott mot en handläggare på Arbetsförmedlingen, något som resulterade i polisanmälan och förhör, har jag nu via förundersöknings-protokollet äntligen fått reda på i vilka termer Arbetsmarknadsenheten (AME), vilket även inbegriper Arbetscenter och Hälla, i Falu kommun beskriver mig.


Visst har jag haft misstankar om att AME säger en sak till mig, och en annan till Arbetsförmedlingen, och för all del även till andra som hört sig för om mig, men det här övergick min vildaste fantasi:


Jag tror att detta är verklighetsfrämmande även för dom som jag arbetat tillsammans med. Jag var trots allt arbetsledare innan jag blev sjuk och utfryst.

Omdömet är sataniskt formulerat. ” … full, stökig och bråkig …” vidare ” … detta framkom inte i motiveringen från kommunen som skäl [att säga nej till extratjänst]

Konsten att säga allt och ingenting. Kommunen via AME säger att dom inte vill ha mig, på grund av att jag varit ”full, stökig och bråkig”, samtidigt som detta inte utgör skäl för att neka mig anställning. Tillräckligt för att en handläggare på arbetsförmedlingen, som jag aldrig tidigare träffat, skulle flytta mig från en sifferkolumn till en annan. En kolumn som visar att jag är satt i åtgärd via Arbetsförmedlingens försorg.

Ehh …

Alldeles uppenbart skaver något hos AME, men som enheten inte törs stå till. Jag känner igen ledarskapet från AME och Arbetscenter sedan tidigare.

Men visst fan har jag bråkat med Hälla.

Jag uppfattades säkert som bråkig, när jag tjatade om att några av oss i Norslundsgruppen skulle få en utbildning i ”heta arbeten”. Det hände emellanåt att förskolor ringde och ville att vi skulle skära bort något rör eller metallbit som stack ut och kunde skada. Ingen av oss i gruppen fick utföra sådana arbeten, men gjorde det ändå.

Jag hade mycket klara synpunkter på att arbetscenters personal, inte för handkraft, borde lasta upp en jordfräs á 100-150 kilo, på ett pickupflak 110 centimeter från marken. En olämplighet som kanske inte förstås av chefer, som saknar erfarenhet av verksamheten. Jag förstår att jag upplevdes som stökig.

Chefen för Norslundsgruppen uppskattade inte, när jag upplyste honom om, att jag helst inte ville arbeta tillsammans med kollegor som klättrade upp på taket till förskolor, för att göra rent med lövblås … En arbetsmetod som närmast var sanktionerad av aktuell chef. (Jo, ni läste rätt, men jag beskriver inget dårhus utan arbetscenter i Falun.)

Kanske uppfattades jag som bråkig när jag försvarade rent mänskliga värden gentemot rasism och främlingsfientlighet, sådant som ansvariga på AME skriver om i policydokument och författad värdegrund. För mig var det självklart att inte låta samhällsanalysen utgå från Fria Tider eller Avpixlat. Jag var heller inte tyst när närmaste chefen fiskade i grumliga vatten.

Riktigt stökig var jag, när vi gruppen hade en uppenbarligen drogpåverkad person med på våra uppdrag. Det pågick under några dagar, en tid under vilken vi även utförde arbetsuppgifter på förskolor. Det tog alltså ett par dagar innan arbetsledningen klarade av att avlägsna personen från verksamheten. Jag mådde förbannat dåligt under det aktuella skeendet, och är i dag bitter över att jag var lojal mot Arbetscenter, i stället för att sjukskriva mig, och anmäla situationen till arbetsmiljöverket.

Jag återkommer till epitetet full i kontexten kring ”full, stökig och bråkig”i nästa del av Cirkus Hälla, Arbetscentrum Falun.


Ingen ansvarig, vare sig politiker eller på förvaltningen bemödade sig med att svara. Enda reaktion var ett intetsägande svar från Arbetscenters enhetschef Niklas Wolff. Jag väljer här i sammanhanget några betydelsefulla citat (hela brevet lägger jag upp som första kommentar på bloggen):  


”Hej Bosse
Som ansvarig för arbetscenter känner jag mig manad att svara på ditt brev. Jag förstår att du känner dig besviken på att din arbetsträning  på Arbetscenter slutat i och med att din visstidsanställning är till ända.

Jag upplever också min företrädare som kompetent när det gäller uppstarten av projektet i Svärdsjö och andra projekt, utmaningar finns alltid i starter av projekt men jag har inte upplevt dem på det sätt du har. Jag antar att du bedömdes som kompetent att driva och ta hand om arbetet i Svärdsjö. Jag gör samma bedömning vilket är en anledning till att din arbetsträning avslutades den 31 mars. Du bedöms inte behöva mer arbetsträning, vilket i och för sig är positivt.
… ”

Det är alltså enhetschef Niklas Wolff, enhetschef på Arbetscenter, som formulerat ovanstående. Närmast lismande skriver Wolff om mitt arbete i Svärdsjö, och motiverar varför jag inte ska vara kvar på Arbetscentrum. Samma person som till Arbetsförmedlingen beskriver mig som ”full, stökig och bråkig”.    

Fortsättning följer ...

fredag 9 mars 2018

Att vara obekväm








Fortsatt sjukskriven, och fortsätter som personlig terapi och debriefing, att förklara, inte minst för mig själv, varför kommunen stängt ute mig från sin verksamhet. Något som jag blev brutalt medveten om vid mitt möte med arbetsförmedlingen.


Efter att ha borta från arbetsmarknaden under ett par år kom jag så äntligen i arbete via Arbetscenter i Falu Kommun. Först via praktik, som sedan övergick i anställning. Tjänsten bestod i att serva förvaltningen Kommunfastigheter med yttre skötsel kring kommunala fastigheter.

Anställningen gick via Arbetscenter Hälla, med arbetsplatsen förlagd i Norslund, med Leif Norberg som chef.

Det är ingen hemlighet att jag trivdes. Och, ja, jag var obekväm från början. Såg jag något som jag ansåg kunna förbättras, framförde jag det. Och även om verksamheten, så att säga var skyddad, fanns där ändå moment som kunde effektiviseras. Sådant tyckte jag var viktigt, dels för att vi faktiskt utförde ett arbete som Kommunfastigheter betalade för, dels för att deltagarna i projektet skulle känna sig mera betydelsefulla, genom att ta bort meningslös dödtid.

Jag kan lugnt säga att jag lärde mig arbeta med många olika slags människor, som av en eller annan hamnat utanför arbetsmarknaden. Inklusive olika bokstavskombinationer och kriminalitet. Jag insåg det starka sambandet mellan diagnos och kriminalitet.

Den dåvarande enhetschefen på Arbetscenter, Anders Blom, uppskattade mitt arbete, liksom chefen i Norslund. Att jag var obekväm sågs som en positiv egenskap, att jag ville något. När en ny verksamhet i Svärdsjö skulle byggas upp, av samma typ som den i Norslund, anställdes jag som arbetande arbetsledare.


Under tiden som jag tillsammans med en kollega från Hälla drog igång verksamheten bytte arbetscenter chef. Den tidigare Anders Blom gick i pension och ersattes av Niklas Wolff, rekryterad från bemanningsbranschen.

Verksamheten gick vidare och fungerade förhållandevis bra, trots barnsjukdomar. Men ett orosmoment dök upp, i form av att personliga samarbetsproblem på Hälla flyttades över till min arbetsgrupp i Svärdsjö. Min bild av detta är att Hälla i stället för att ta tag i och lösa problemen flyttade dessa till Svärdsjö.

Efter knappa tre månader som arbetsledare i Svärdsjögruppen drabbades jag av vad som diagnostiserades som virus på balansnerven. Det blev tre dygn på Falu Lasarett, och en dryg månads sjukskrivning.

Jag träffade min arbetsgivare och lämnade sjukintyget, och förde en del diskussion om hur länge det kunde dröja innan jag var tillbaka.

Det sistnämnda var uppenbarligen ointressant. Under hela min sjukskrivning hörde inte arbetsgivaren av sig för att ens ta upp hur mitt arbete skulle fortsätta. Inte efter sjukskrivningen heller för övrigt. Vanligt folkvett i form av att hälsa mig välkommen tillbaka existerade inte heller.

Den första indikationen fick jag när jag fortsatte min tjänst i Norslund (Svärdsjö var det överhuvudtaget inget tal om). En arbetskamrat sa då till mig så här: "Nu har dom i alla fall bestämt sig för att anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden." Jag teg.

Naturligtvis borde jag direkt anmält Arbetscenter och Norslundsgruppen för mobbing. Att min chef Leif Norberg suttit och diskuterat min anställning inklusive lönenivå tillsammans med mina arbetskamrater i fikarummet, kan rent objektivt sett inte betecknas som vare sig anständigt eller juridiskt riktigt.

Vid ett tillfälle tog jag upp min situation med verksamhetschefen på Hälla, Håkan Appell. ”Ni blev lurade till det där jobbet” blev kommentaren!

Jaha, och vem skulle då ta ansvaret om vi blivit lurade? Håkan Appell på Hälla? Niklas Wolff på Arbetscenter? Leif Norberg på Norslundsgruppen?

Sanningen var att ingen brydde sig.

När jag sedan inför halvårsskiftet skulle skriva ett nytt avtal med arbetscenter var det aldrig något tal om att jag skulle ha kvar några av mina tidigare uppgifter. ”Det fungerade bra i Svärdsjö så länge du var med” förklarade enhetschefen för mig.

Enhetschefens ord uppfattar jag som en synnerligen svårartad form av hyckleri, och en praktfull spottloska, av det större slaget, i ansiktet på en anställd i beroendeställning. Tack för den Niklas Wolff!

Jag fortsatte göra mitt jobb i Norslundsgruppen även om känslan av meningslöshet bitvis var tung. Jag märkte efter sjukskrivningen att synen på mig såväl från chefer som arbetskamrater hade förändrats.

Av helt andra orsaker blev även samtalstonen i gruppen råare. I samband med att vi arbetade mycket med att ordna praktiskt för flyktingmottagandet till Falun, blev diskussioner baserade på fördomar och ibland även ren rasism allt vanligare. Inte ens chefen för Norslundsgruppen, Leif Norberg, kunde hålla sig i skinnet. Även myten om att invandrare får sina körkort betalda av samhället odlades. Det var nog så att jag var obekväm. Om någon arbetskamrat ville diskutera verkligheten utifrån en artikel i Fria Tider, sa jag ifrån. Och det hände ganska ofta. Det fanns dom som tyckte det var jobbigt, och närmast klagade för chefen, att jag var besvärlig att arbeta med. Mitt intryck var att Arbetscenters policy, gällande de här frågorna, snarast var lite fernissa över varierande grad av brunröta.

När så inte mitt arbete blev förlängt blev avslutningen symptomatisk. En handläggare på Arbetsmarknadsenheten ringde upp mig (jag låg hemma i förkylning) och berättade att jag inte skull få förlängt. Motiveringen var att hennes chefer sagt, att hon inte längre fick förlänga anställningen med mig!

Beskedet fick jag två veckor före sista arbetsdag.

Och beskedet gäller fortfarande, vilket jag borde begripit. När jag närmast blev åthutad för att ha kontaktat kommunala verksamheter, i syfte att söka praktik och extratjänst, blev det tydligt att kommunen inte vill ha med mig att göra.








tisdag 6 mars 2018

Sjukskriven tills vidare


Mina kontroverser med Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun och Arbetsförmedlingen gick därhän att jag såg det nödvändigt att söka läkarhjälp.

Jag ska alltså egentligen lägga allt på is tills jag känner mig tillräckligt stark, att ta tag i saker och ting igen. Men, och det är ett stort men, jag känner samtidigt att jag av rent terapeutiska skäl, för min egen del, egenbehandling, måste svara arbetsförmedlingen, och på den vägen ägna mig åt något som benämns debriefing.

Min korrespondens med berörda myndighetspersoner kommer därför att vara offentlig, via min blogg. Jag kommer dock inte i detalj att redovisa mitt sjukintyg, som beskriver mitt nuvarande tillstånd: Alltså inga detaljer om depression, suicidrisk, våldsbenägenhet – eller för den delen om att jag den senaste tiden druckit för mycket alkohol.

Detta blogginlägg utgör alltså ett formellt svar på Arbetsförmedlingens "Kommunicering", signerat, men ej underskrivet, Dan Strömberg.

Efter långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, såg jag det som oerhört positivt när en handläggare på AF ringde mig den 18 januari i år, och talade om att jag inom de närmaste veckorna skulle kallas till ett möte om en extratjänst inom kommunen. För övrigt kan sägas att jag fram tills nu tyckt mig ha bra stöttning från arbetsförmedlingen.

Jag hade alltför länge befunnit mig i ett slags ingenmansland, där jag inte befunnits anställningsbar, samtidigt som kommunen enligt sina regler[1] stängt dörren för mig. Att jag själv under min arbetslöshet sökte kontakt med förvaltningar och enheter där jag såg mig kunna bidra, sågs inte med blida ögon från Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun. Här är för övrigt det personliga brev som INTE Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun tyckte att jag skulle sprida självsvåldigt. Den bisarra situationen infann sig att de initiativ som handläggarna på arbetsförmedlingen uppmanade och uppmuntrade förkastades av arbetsmarknadsenheten på Falu kommun.

Självklart har jag under tiden även letat sysselsättning på andra håll.

Tiden gick utan att jag hörde av något från arbetsförmedlingen. I mitten av februari påminde jag, och fick ett oväntat snabbt svar. Jag blev kallad till ett möte med Samhall angående arbetsträning. Fortfarande såg jag då positivt på tillvaron, min anställning, med A-kassegrundande lön på Arbetscenter i Falun kallades även det för arbetsträning.

På mötet med Samhall, med arbetsförmedlingens handläggare, som typ statist, rasade allt. Jag hade blivit föremål för arbetsförmedlingens fattigauktion. Där Samhall mot en ersättning av 150 kronor per dag erbjuder arbetsträning (förstärkt sådan kallas det) för personer som står långt från arbetsmarknaden, så att dessa ska kunna lära sig socialt umgänge, passa tider, förstå vad ett arbete är, etc. Något som Samhalls representant noggrant förklarade för oss mindre vetande som närvarade. Arbetsträning, till skillnad från praktik, är heller ingen åtgärd som heller syftar till att personen ska kunna anställas. Förvaring alltså.

På min direkta fråga till arbetsförmedlingens handläggare om varför min anvisning till extratjänst försvunnit, svarade handläggaren att AME i kommunen nekat, och ansåg det konstigt att inte AME hört av sig till mig. Skaka lite på huvudet lille vän, tänkte jag, och svalde så gott det gick och mötet fortsatte. Även om jag säkert ansågs som ganska aggressiv gentemot AF och Samhall. Mötet ägde rum fredagen den 23 februari.

Att jag blev ursinnig är ingen underdrift. Första e-posten skickade jag till berörd handläggare redan under fredagskvällen:



Ingen reaktion. Alltså ungefär som väntat från en myndighetsperson som stämplat ut för helgen. Och glömt att stämpla in efter. Jag skrev igen, denna gång provokativt.

Denna andra e-postkontakt fick omgående svar, brevledes:



Den tidigare likgiltigheten, närmast flegmatisk, var som bortblåst. Handläggaren som tidigare inte ens bemödat sig med att vidarebefordra mitt personliga brev till Samhall (säkert inte läst det själv heller), eller ens vara närvarande för dialog i samband med mötet, svarade nu med vändande post. Anledningen till att jag tidigare skickat mitt personliga brev till handläggaren, var att jag ville ha en förberedelse inför mötet, som jag trodde skulle leda till arbete. Så var det inte. Det så kallade mötet var bara en information från Samhall om vad som gällde för oss i fråga om arbetsträningen, övervakat av handläggaren. Intrycket var närmast att en handläggare får provision på de 3 300 kronor i månaden som Samhall får i ersättning för den uppoffrande arbetsträningen. Uppdatering: Eftersom mitt fall rörde sig om fördjupad arbetsträning, skulle Samhall uppbära en ersättning på 300 kronor per dag för mig, alltså ungefär 6 500 kronor per månad.  Mina kvalifikationer är i det sammanhanget helt oväsentliga.



Jag erkänner att jag skrev mitt inlägg på kvällen under måndagen var under affekt. Men ändå inte värre än att jag fortfarande kan stå för det. Arbetsförmedlarens handläggare avser att stänga av mig från arbetsförmedlingen och därmed aktivitetsstödet, därför att jag skrivit att jag inte tänker infinna mig till arbetsträningen på Samhall, utan hellre skada mig själv. Detta vilar på en mycket bräcklig juridisk grund, därför att jag aldrig avstått från att närvara en kallad aktivitet. Avstängningen bestrids alltså. Att bli oförmögen till arbete är för övrigt ingen giltig anledning till avstängning, oavsett orsak.

Och självklart är det så, att hotet, även om orden är grova, gäller att handläggaren på AF är moraliskt ansvarig, om jag skulle skada mig själv, vilket kan ställa till ett helvete, om jag skulle ta till den drastiska metoden. Min bedömning är en gäspning från eventuell åklagare. Om handläggaren gör en annan tolkning får det väl vara så.




















[1] Den som i kommunen arbetat inom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd får inte återkomma förrän tidigast om två år. Vilket åtskilliga praktiska exempel visar är ett tänjbart begrepp.

måndag 5 mars 2018

Mitt personliga brev som irriterade AME Falu kommun

Här är det personliga brev som Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun inte tyckte att jag skulle skicka till kommunala förvaltningar, utan i stället höra av mig till arbetsförmedlingen om jag ville söka praktikplats eller extratjänst.















Bo Jonsson
Bergsätravägen 11A
790 20 Grycksbo
0730 38 28 83



Hej!

Jag heter Bo Jonsson är 56 år och boende i Grycksbo. Jag söker just nu en praktikplats, med förhoppningen om att det åter ska leda mig in på arbetsmarknaden. Jag är snart aktuell för något som kallas Extratjänst, något som numera kan komma ifråga även för icke vinstdrivande organisationer.

Mitt senaste uppdrag var en praktikplats på ”Sommar i Falun” med Lasse Arnheim som ansvarig, under ABF:s ledning. Utöver att hjälpa till vid olika arrangemang och uppträdanden, bland annat stå i kassan, hade jag varje dag en kort historisk vandring i Falu Centrum. Jag berättade då kortfattat om de viktigaste historiska händelserna i Falun, och en del om byggnaderna i och omkring torget. Jag är ganska självgående och behöver inte överdrivet mycket instruktioner.

Jag har även deltagit i byggandet av ett antal teaterscener.

Efter att ha varit utanför arbetsmarknaden en längre tid (ett år hade jag tillfällig anställning på Falu BS Bandy, där jag främst skötte hemsida och information) fick jag så arbete på ett arbetsmarknadsprojekt i Falu kommun. Anställningen bestod i skötsel och underhåll av yttre miljöer runt kommunala fastigheter.

I kommunen arbetade jag mycket tillsammans med ungdomar, och då jag har förmågan att se vad som behöver göras, fick jag ofta en arbetsledande roll.

Anställningen fördärvades av ett virus på balansnerven, sjukhusvistelse, lång sjukskrivning och ännu längre förbud mot bilkörning. Nu är jag återställd, men långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, följd av lång sjukskrivning, gör att jag inte ses som anställningsbar. Trist men sant.

Själv ser jag mig som en person som har mycket att bidra med, fortfarande.

Jag arbetade som sagt mycket med information under min tid i Falu BS Bandy. Jag skriver mycket fortfarande, har alltså lätt för att uttrycka mig i tal och skrift. Jag är bra på att beskriva och formulera instruktioner. Jag driver även en blogg http://alpinechar.blogspot.se/ där jag brukar ta upp miljö, klimat och samhällsfrågor. Jag är väl förtrogen med lagstiftning, myndigheter och samhälle.

Ett stort intresse är fiske och friluftsliv, det blir några veckor i fjällen varje år.

Med hopp om intresse
Bo Jonsson.



Detta är en del i större skede, just nu håller jag på att formulera helheten, men en viktig fråga ställer jag redan nu: Hur kan en arbetsmarknadsenhet i en kommun se detta som något negativt (se första länken), och hur kan arbetsförmedlingen svälja resonemanget? Fortsättning följer.

tisdag 27 februari 2018

Utstraffad från Falu kommun


Det är så här det är. Den som har synpunkter på hur verksamheten ska förbättras har inget i verksamheten att göra enligt dom som driver den.

Detta, mitt brev, för närmare två år sedan är den enda rimliga förklaringen till att jag inom Arbetscenter betraktas som persona non grata.

I brevet berör jag en episod som jag ångrar djupt. När jag tvingades arbeta med en person som var uppenbart drogpåverkad även ute på förskolor mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag ångrar i dag att jag inte direkt bröt av, och anmälde verksamheten till Arbetsmiljöverket, och sjukskrev mig. Verksamhetschefen Niklas Wolff var inte byxad att klara dessa utmaningar.

Men, som sagt, det är farligt för en person i beroendeställning, att stöta sig med lägervakten. Tig och håll käft.




Bo Jonsson
610909-2459
Bergsätravägen 11 A
790 20 Grycksbo
0730 38 28 83



Till
Susanne Norberg, Kommunstyrelsen
Maria Jonsson, Chef AIK
Niklas Wolff, Enhetschef Arbetscenter
Håkan Appell, Verksamhetschef Hälla
Leif Norberg, Verksamhetschef Norslundsgruppen
Ing-Marie Sahlin Järnberg, AIK

För kännedom:
Anders Blom, f.d. Enhetschef Arbetscenter
Anders Östling, AIK
Robin Norberg, Kommunfastigheter
Dan Persson, Kommunfastigheter
Kommunstyrelsen (Eva Dahlander, Kanslichef)


Utvärdering nystartsjobb Bo Jonsson perioden 2015-01-01 till 2016-03-31

Undertecknad har den aktuella perioden varit verksam på dels Plattform Svärdsjö dels Plattform Norslund. Tiden blir dock längre om en period med särskilt anställningsstöd med placering på Plattform Norslund räknas in.

Jag fick förmånen att som delansvarig starta upp ett nytt projekt i form av Plattform Svärdsjö. Projektet skulle huvudsakligen vara behjälpligt med skötsel och underhåll av kommunala fastigheter i norra kommundelen. Arbetsgivaransvar och arbetsledning från Hälla och Plattform Norslund. Uppdragsgivare och beställare Kommunfastigheter.

Eftersom ingen haft intresse av att ta del av mina erfarenheter; hur det är att starta upp ett nytt projekt, vad som måste tas i beaktande, problem och möjligheter, logistiska utmaningar, vad som fungerat bra och dåligt, respektive uselt, väljer jag att skriftligen redovisa mina synpunkter. Erfarenheter jag även anser att ansvariga politiker och tjänstemän skall ta del av.

Det är en utmaning att etablera en ny verksamhet med ”arbetande arbetsledare” bestående av två för varandra tämligen okända personer. Någon djupgående förberedelse för denna nya roll gavs heller inte. För egen del hade jag god erfarenhet av dagligt-skötsel-arbete, medan min kollegas främsta kunskaper låg inom fältet skogsvård, vilket var en liten del av arbetet.

Jag upplevde det som ett problem att tillsammans med min kollega börja min arbetsdag på Hälla, samtidigt som övriga gruppmedlemmar startade sin på Svärdsjöskolan. Personalen i en sådan här grupp är sällan självgående, och att då starta dagen med att många gånger sitta och vänta på arbetsledningen är inte bra.

I arbetet med att etablera en ny plattform anser jag det viktigt att personalen sätts samman utifrån att den nya gruppen ska fungera så bra som möjligt tillsammans. Att använda den nya plattformen för att lösa personalproblem på Hälla, som skedde, anser jag vara allt igenom förkastligt, och ett tecken på bristande ledarskap.

Formerna för den praktiska arbetsledningen kan heller inte sägas ha varit optimala. Verkligheten blev att uppdragsgivarens roll (Kommunfastigheter) i stora delar flöt samman med arbetsledarens roll (Plattform Norslund). Som arbetande arbetsledare innebar det ledning från två personer representerande två olika förvaltningar. I praktiken blev detta inget större problem, då de ledande personerna var far och son. Vi kanske dock inte ska utgå från att den konstellationen är regel om liknande verksamheter ska byggas upp.

Samarbetet mellan kommunfastigheter och Plattform Svärdsjö fungerade, under min korta period, enligt mig mycket bra. Arbetet gentemot verksamheterna – som äldreboenden, särskilda boenden, skolor och förskolor – var en ren fröjd. Underhållet är ofta eftersatt och personalen oftast (läs alltid) glad över att en arbetsgrupp kan hjälpa dem. Detta förutsätter dock en ständig dialog med personalen på den aktuella verksamheten. Fungerar detta finns det inget mera tacksamt arbete!

Personalrekryteringen är därför mycket viktig för att plattformarna ska fungera. Personalen måste, utöver folk som vill och kan jobba, bestå av personer som passar in i inte minst förskolemiljö. Här har det brustit. Kraven är inte så stora egentligen: En person som i vart fall vill försöka sköta ett arbete, ett insteg på arbetsmarknaden, och som har tillräcklig social kompetens. Erfarenheten är dessvärre att AIK inte klarat av den delen. När plattformarna hade som mest att göra, och inte hann med att fullgöra sitt uppdrag gentemot kommunfastigheter, misslyckades AIK med att ta fram personal. Personer inte mogna för arbetsmarknaden var till ingen hjälp.

Försiktighet måste iakttas vid användandet av plattformarna som ett led i integrationen för invandrare. Invandrare ska integreras i det svenska samhället. Det är inte säkert att det är optimalt att göra det tillsammans med personer som aldrig någonsin blivit integrerade …

Det dyker inom sådana här verksamheter ofrånkomligt upp människor som inte alls passar in, är lämpliga eller mogna för arbetet. Individer med drogproblem tillhör ytterligheterna, men förekommer. Att det då inte inom organisationen finns en särskild plan för hur detta ska hanteras ser jag som hårresande. En misstänkt drogpåverkad person måste naturligtvis omgående testas. Ni kan själva tänka er reaktionerna om det blivit allmänt känt att en person anställd på arbetscenter arbetat drogad på en förskola.

Min korta tid som arbetande arbetsledare tog slut efter tre månader på grund av virus på balansnerven. Ett ytterligt otrevligt sjukdomstillstånd med kraftiga balansrubbningar. Resultatet blev ungefär två månaders sjukskrivning, och ytterligare en tid oförmögen att kunna köra bil. I samband med sjukdomen upphörde mitt engagemang med Plattform Svärdsjö, och därmed anställningen som arbetande arbetsledare. Projektet Plattform Svärdsjö fortsatte, även om jag kopplades bort. Anledningen till varför jag kopplades bort helt och hållet vet jag inte. Projektet stöptes om samtidigt som mina erfarenheter, som jag skrev i inledningen, var ointressanta.

En snäll tolkning är att ledningen på arbetscenter insett att den lösning de själva sjösatt inte var den bästa, och tog tillfället i akt att avpollettera mig i samband med sjukdomen. En elak tolkning är att det hela handlade om repressalier för att jag blivit sjuk. Det sved trots allt att gå ner drygt 4 000 i månadslön utan att få en förklaring till om arbetet var väl utfört eller inte, och utan att någon var intresserad av min personliga syn på hur verksamheten fungerat. Eller om hur jag såg på framtiden. En slags mänsklig degradering.

Det blev en återgång till Plattform Norslund, ett arbete som nu inte längre blev förlängt. Anställningen upphörde den 31 mars, och att jag fick beskedet telefonledes så sent som torsdagen den 17 mars, endast två veckor före sista arbetsdag, ser jag inte som förvånande.


Grycksbo den 6 april 2016
Bo Jonsson














måndag 26 februari 2018

Personliga initiativ inget för AME i Falu kommun



Arbetsmarknadsenheten i Falu Kommun har inget till övers för arbetslösa som aktivt försöker bidra till att lösa sin situation.

Ofta har jag som långtidsarbetslös fått höra att jag måste göra vad jag kan för lösa min situation. Kontakta arbetsgivare och organisationer, presentera mig, inte ge upp.

Ungefär så har jag försökt agera, skickat personliga brev till organisationer, även kommunala sådana, där jag känt att jag har något att bidra med.

Som exempelvis till Staberg, en del av världsarvet Falun.


Nu råkade det falla sig så att jag även använde en e-post som gick till kontaktcenter i Falu Kommun. Genast blev jag närmast åthutad av verksamhetschefen på arbetsmarknadsenheten. Så skulle jag tydligen inte göra. Inte kontakta verksamheterna direkt, utan i stället gå via arbetsförmedlingen.



Aha, en praktikplats eller extratjänst måste tydligen gå via arbetsförmedlingen. Men detta visste jag redan. Men trodde i min naiva villfarelse att det av myndigheterna sågs som något positivt att jag försökte skapa de nödvändiga kontakterna före. Jag hade fel.

Riktigt parodiskt har det blivit nu, när en handläggare på AF föreslagit mig till extratjänst för nämnda AME. För en dryg månad sedan fick jag ett telefonsamtal från en handläggare, som berättade att jag inom perspektivet av några veckor skulle kallas till ett möte om extratjänst.

Så blev det inte.

Arbetsförmedlingen hade backat. Det var inte som Verksamhetschefen för AME skrev i sin e-post till mig, att AME arbetade på uppdrag av AF. Det var AME som hade sagt nej till min extratjänst, och handläggaren på AF jamsat med.

I stället blev jag föremål för fattigauktionen på AF, där Samhall mot en ersättning på 150 kronor per dag, nu åtar sig min arbetsträning, i utbyte mot att AF kan sätta ett streck i den kolumn, som visar att ännu en person kommit i åtgärd via deras försorg. Arbetsträningen syftar för övrigt inte till någon anställning, utan bara att göra den arbetssökande mera gångbar på arbetsmarknaden. Inget ont om samhall, men för mig som är utanför arbetsmarknaden är det naturligtvis en oerhörd merit att ha arbetstränat på Samhall …

Det finns en bakgrundshistoria, naturligtvis, varför min enda förklaring till AME:s agerande är rena repressalier. Jag hade förmånen att bygga upp en ny plattform inom ramen för Hällas verksamhet: Plattform Svärdsjö. Det var tufft men gick bra tills jag drabbades av virus på balansnerven och blev långtidssjukskriven.

Ingen brydde sig på arbetscenter. Ingen av mina chefer hörde av sig och frågade hur vi skulle kunna gå vidare. Något som väl närmast är kutym hos en frisk arbetsgivare. 

Arbetscenter hade bytt chef. Den chef som jag skrev anställningskontrakt med hade nått pensionsåldern, och en ny hade tagit vid. Det fick jag veta av, som det heter i isländska sagor. Det som följer visade ändå tydligt den nye Verksamhetschefens förmåga till ledarskap.

Första beskedet fick jag av en arbetskamrat (tror han har alla bokstäver som finns i alfabetet, men bra ändå):

– Nu har dom i alla fall bestämt sig för anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden.

Jag höll käften om detta. Man vill ju inte stöta sig med lägerchefen, Niklas Woolf heter han för övrigt, för Arbetscenter. Något jag ångrar i dag. Jag skulle naturligtvis direkt anmält enheten för mobbing.

Om detta, och en del andra saker som jag tyckte var fel, skrev jag till Arbetsmarknads-, Integrations- och Kompetenskontoret. Ett intetsägande från Niklas Woolf på Arbetscenter var allt jag fick.

Men det sved tydligen att bli påmind om missförhållande. Tillräcklig för att jag ska få ett helvete.

Mera följer, men slicka röv är inte min starka sida.

Att jag skulle inställa mig på Samhall när dom kallar. Glöm det. Även om det kräver okonventionella metoder.  



tisdag 19 december 2017

Droppar som bowlingklot

[Så här strax före jul lägger jag upp ett gammalt sommarminne i form av en i det närmaste sann fiskenovell som utspelar sig i Jämtland.]

Vi välkomnas av ett stilla duggregn. Nej, inte regn; bara små fuktkorn som liksom svävar i luften; några som stiger, några som faller, och bildar en slags fuktig jämvikt. Över den väl tilltagna parkeringen, dimensionerad för vinterturism, ser man tätare sjok av dimma, eller är det moln. Ibland river en vindby i molnen och får de knappnåls-huvud-stora dropparna att fästa på kläderna; en sådan där förrädisk väta som inte märks förrän kläderna är dyngsura. Längs den svagt sluttande marken syns rännilar.
Vi skyndar på packningen, det är inget nöje att stå på en grusparkering i vätan. Och så längtar vi upp till fisket naturligtvis. Fjällen, som vi vet står som en krans runt oss, skymtar bara i diset. Ån som vi ska passera brusar någonstans bortom synhåll.
Den första delen av vandringen går längs med en grusväg, över en liten å, innan vi viker av. Därefter bär det uppåt. Ryggsäckarnas remmar gnager i axlarna, packningen är alltid tung de första dagarna. Duggregnet sveper kring oss; blad, gräs och björk har en frisk djupgrön ton. En och annan skär linnéa lyser intill stigen.
Totte svänger av sig sin ryggsäck med en duns, och plockar fram kåsan. Själv är jag mera försiktig, tar plats på strandbrinken, som eroderats av vårfloden till en lämplig sittplats, och kryper ur remmarna. Jag ser ut över vattnet. Nu är det närmast normalt vattenstånd. Men det har regnat elakt det senaste dygnet.
Vi sitter en stund på brinken och dricker vatten. Trots regndiset är det varmt. Svetten rinner, det är besvärligt att gå, marken är slipprig och rötterna såphala.
Efter att ha släckt törsten fortsätter vi. Stigen blir tunnare, de flesta stannar nog här nere vid den första höljan. Det gör inget. Vi ska fortsätta en dryg halvkilometer till, upp det vita skummet där höljan tränger ihop sig. Sammanlagt kanske en fyra-fem kilometer, en lagom förstadagsvandring.
Tältplatsen som vi hittar är helt okey. Nästan så nära att man får passa tältet i bakkastet. Nu ska tälten upp, och det fort! I ritualerna ingår att det ska drickas bäsk vid speciella tillfällen. Ett sådant tillfälle är när tälten är på plats; tältresningssupen, ett annat när det fångats en öring som håller minimimåttet.
– Skål och skitfiske, men först ska det kokas kaffe, och ätas lite. Första måltiden vid en fiskeresa blir alltid mackor. Vilken normal människa har tid att laga mat innan han fått doppa flugkroken? En kask blir det också till salamin och grovbrödet.
Det är dåligt med vakande fisk, så det får bli streamerfiske. Totte ställer sig alldeles vid inloppet till höljan, och fiskar av strömvirvlarna. Själv går jag en bit ner och prövar där vattnet lugnar ner sig. Det bukar kunna stå fisk på ett ställe där maten så att säga stannar upp. Regnet gör också att det borde spolas fram godsaker. Ett jämt mönster av ringar täcker vattenytan. Ändå är det varmt. Kläckning på gång kanske?
Någon timme håller vi väl på innan Totte ger sig iväg med yxan. Från skogen hörs att vedförrådet håller på att byggas upp.
Elden har naturligtvis slocknat i vätan, men det går ändå hyfsat att dra på en ny brasa, och kaffepannan åker på igen.
– Har du känt något? Undrar jag.
– Inte ett liv, konstaterar Totte. Men kanske lite senare, när det mörknar, fortsätter han. Det skulle ju vara gott med en bäsk till…
Vi blir sittande en stund och ljuger om taktiken, och delar den där svårgripbara känslan av att sitta vid ett jämtländskt fiskevatten och dricka kaffe – för bara några timmar sedan (nåja) lastade vi bilen nästan 50 mil bort, i en helt annan miljö. Det blir overkligt, surrealistiskt helt enkelt.
När Totte försvinner in i tältet för att dona med någonting, greppar jag spöet och prövar några kast vid inloppet. Vid andra kastet suger det till på en Alexandra; nej, inte våtflugan, utan en rejält tilltagen streamer i krokstorlek 6. En hyfsad bit känner jag. Håven? Jodå, den fick jag med. Tack. Jag kan inte låta bli att vända mig om. Nej, Totte har inte upptäckt att jag har fast fisk, och jag vill gärna landa den och visa upp den som överraskning. Bara jag nu inte tappar den…
Fisken får ordentlig kraft i strömmen, och en bra bit av fluglinan försvinner innan jag kan börja pumpa in den med spöet. Öringen välver tungt i strömmen, men pressas allt närmare mina fötter.
Nej, än är den inte håvbar. Fisken gör en ny rusning, men hoppar inte. Nu har den ställt sig på andra sidan strömmen och pressas hårt av fluglinan. Nu är den betydligt spakare och kommer allt närmare. Jag lyfter håven, och ser hur öringen vrider sig i garnet. Fortfarande har inte Totte upptäckt mina förehavanden.
Jag lämnar stenarna jag stått på och kommer i land. Jag säger inget förrän jag lägger håven på marken:
– Nu ska vi ha bäsk!
– Har du fått en, säger Totte, och gör stora ögon. Var tog du den? Frågar han sen.
– Från stenen, där du stod.
– Men, det är ju den jag jagade…
– Skål!
Totte blir inte stående speciellt länge för att beundra öringen… En vacker, riktigt gul sak med röda ”ringprickar”. Efter att ha gjort i ordning fisken drar jag mig neröver höljan. Den här gången utrustad med det lättare torrflugespöet. Någonstans inom mig med en förhoppning om att se vakande fisk.
Där jag kommer åt kastar jag med ett Guldribbat Haröra, några vak ser jag inte. Jo, där borta, men väl på plats inser jag, att jag aldrig kommer igenom videbuskarna som mer eller mindre växer i vattnet. Det börjar skymma, och än mörkare blir det av molnen. Regnet fortsätter.
Jag lufsar tillbaka i vätan, hittar stigen som går en bit in i skogen. Jag har varit nästan nere vid utloppet. På tältplatsen håller Totte på att hänga av sig vadarbyxorna, och krypa i regnkläderna. Så fort han får syn på mig:
– Nu ska vi ha bäsk! Nu är det min tur att göra stora ögon. Totte har fångat två fina öringar, och de ligger på lid de parade på en tuva grön ljung.
– Snyggt jobbat!
Nu gäller det att förvandla den ved Totte har samlat till en behaglig eld samtidigt som regnet tilltar. Första försöket misslyckas. Vätan har helt enkelt gjort barken på småpinnarna dyngsur.
Sedan öppnar sig himlen. Det vräker ner. Detta kan ej längre kallas för regn.
– Det är ju för fan droppar som bowlingklot, liknar Totte det vid. Han har nog rätt. Det var ju inte så bra för våra planer att göra upp eld. Med en varsin hög sura kvistar framför oss sätter vi oss på lite surt granris, och börjar barka kvistarna. Jo, just det, vi tar kvist efter kvist, små pinnar bara, och skrapar bort barken så att endast det torra träet återstår. När himlen sluter sig något, slår vi av vattnet från pinnarna och lägger i eldstaden. Lite tändvätska, och en tändsticka.
Högst osäkert börjar en gul låga resa sig, och vi kan hålla nya kvistar över elden, torka dem lite innan de åker på. Det tar sig.
– Har du blivit blöt? Frågar jag.
– En aning, blir svaret. Det kryper fram att Totte inte har en tråd torr på kroppen. Nu står han i ett par regnbyxor utan någonting under! Och en blöt T-shirt med en ännu surare jacka utanpå, han tyckte att det var bättre än regnstället. En råbarkad fan. Undra på att såg belåten ut när han fick dra i sig bäsken.
Kaffepannan åker på. Nu ska vi ha något varmt i oss. Regnet kyler även om det är varmt i luften. Tack och lov. Riktigt mörkt har det blivit.
– Ska vi inte ta och halstra en öring, tycker jag. Och äta med knäckebröd.
– Jo lite hungrig börjar jag bli, svarar Totte.
Jag täljer till en halstringspinne och skär loss lite enris för att få röksmak på anrättningen. Jag tar en av de rensade fiskarna, och trär in spettet genom munnen och längs ryggraden. Grovsalt, men inga andra kryddor. Det tar en bra stund innan fisken är färdig; flottet fräser i elden och enrisröken lägger sig tung över lägerplatsen. Och i mörkret är det svårt att se hur mycket halstring fiskköttet behöver. Men till slut – öringen är färdig och vi kan tugga i oss den på knäckebröd, inget smör behövs. Men mycket varmt kaffe. Det är dags att krypa in i tältet.
* * *
I form av ett envist smattrande på tältduken gör sig en ny dag påmind. Det har börjat blåsa upp. Det fladdrar till i tältduken av vindbyarna, inte så starka, men tillräckliga för att störa regnets rytm. Från ett rytmiskt smatter, till nästan uppehåll, till en trumvirvel, som vid framåt marsch ungefär. En bra stund ligger jag kvar i tältet och lyssnar. Väntar på att regnet ska ge med sig, varje gång en vindby stoppar upp regnsjoket tänker jag att nu …
Nej, jag måste ge mig ut. Jag kryper ur sovsäcken och i kläderna, till och med regnstället åker på medan jag fortfarande befinner mig i det lilla enmanstältet. Jag möts av något som närmast kan liknas vid regndimma när jag drar upp dragkedjan. Det är ruggigare än i går, då var det i alla fall fortfarande varmt. Min första tanke är hur långt jag behöver gå för att hitta torr ved till morgonkaffet.
Och eldstaden sen… Den plats där vi under natten halstrade några öringar har förvandlats till ett vattenhål. Sotiga vedpinnar, halvt förkolnade ligger och simmar i klarvatten. Bara att leta på ett nytt ställe, lite högre beläget. Och mera granris att sitta på.
Jag har tur; under en yvig gran hittar jag torrved från skadade grenar, mycket kåda. Snart har jag fått fart på elden, och kaffepannan börjar skorra. Ungefär samtidigt börjar det röra sig i det andra tältet, och ut kommer en skepnad i form av Totte. Han är inte direkt någon skönhet i vanliga fall, men den här gången ser han mer än lovligt härsken ut. Natten har inte varit bra.
Han säger ingenting, bara slänger ut sängkläderna och lyfter ena änden på tältet. Ut forsar vatten som skulle kunna härbärgera kiloöringar. En mindre myggsvärm i tältet har även den förhöjt trevnaden.
– Jag måste nog gå ner och torka kläder och sovtäcke, säger han, samtidigt som han läppjar på morgonens första kaffe. Jag måste ha det torrt om jag ska kunna sova.
– Vi provar först och ser om vi kan få till en eld så vi kan torka grejorna, svarar jag. Men först måste vi ha frukost.
Efter vi ätit skickar jag in Totte i mitt tält:
– Gå in och lägg dig i mitt tält, så du får sova en stund! Det funkar, efter en stund vibrerar tältlinorna vackert i resonansen från snarkningarna. Nog så konstnärliga. Särskilt med regnet på tältduken som ackompanjemang.
Jag tar flugspöet och går ut på stenen där stod och tog öringen i går. Vattnet har stigit, forsen lät mera ilsken i går, mera tung i dag. Jag står och kastar en stund, men inte ett liv. Ingenting ser jag heller. I stället letar jag ved. Jodå, det finns ganska gott om, bara jag går iväg en bit. Det behövs när vi ska torka kläder.
Jag sätter mig vid elden och filosoferar över en kåsa kaffe. Totte kommer ut från mitt tält en stund senare. Jodå, nu ser han bättre ut …
Efter en rejäl portion potatismos med stekt öring ger vi oss ut och samlar mer ved. Nu ska se till så att Tottes snuskfilt blir torr. Jo, han säger snuskfilt om sitt sovtäcke. Jag frågar inte och vill ej heller veta.
Vi får upp en rejäl brasa och står i varsin ände av snuskfilten och svänger den fram och tillbaka över elden. Det doftar inte timotej precis. Efter att fått sängkläderna torra, övergår Totte till att torka de andra kläderna. Han avslutar med att stå och vifta med ett par röda kalsonger över elden. Nu är han färdig att börja fiska igen.
Vi går åt varsitt håll. Jag stannar mittemot en ö och börjar kasta. Med vad? Jo, det undrade jag också, men det fick bli en våtfluga. En gråbrun sak som kan imitera det mesta som ramlar ner i vattnet. Jag fiskar mig neråt ån. Hoppas att det ska smälla till just där ån tränger ihop sig innan forsen.
Jag får ett hugg också, men inte precis något som är i närheten av vare sig minimimått eller bäsk. Det är trögfiskat helt enkelt. Regnar gör det. Jag går en vända in i skogen för att se om jag hittar någon svamp. Nej, inte det heller.
Lite surmulen går jag tillbaks till tälten. Oj! Totte har fångat en öring, Humöret blir genast bättre. Vi övergår till att elda, koka kaffe och ljuga.
Jag berättar, att här, på andra sidan ån, föddes Sportfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner för ett antal år sedan; ett par kompisar till mig som fått några dagar ledigt och med kort varsel åkte hit. Grabbarna satt vid jättegranen, alldeles rakt över, och kokte kaffe, och tog en sup emellanåt. De hade rest hela natten, och blev såklart trötta ner mot natten. Tiden försvann och de fortsatte ljuga. Men sitter man och dricker kask, måste man till slut resa på sig …
Det gjorde de. Och rasade åt var sitt håll. Ett fall framåt för det som i dag kallas för Sortfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner. Kaffet kokar över, och vi tar också en kask.
Några år senare hakade jag på, och kom hit för första gången. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit här, men känner fortfarande inte att jag fiskat av området. Däremot är det första gången Totte är här, och han verkar vara nöjd. I vart fall protesterar han inte. Bara han har någotsånär torrt i tältet.
Tältet ja, ett eländigt budgetalternativ, närmast att betrakta som engångs …
– Ska vi inte ta och lägga in granris i tältet? Frågar jag. Du lär ändå inte använda det någon mer gång.
Sagt och gjort, vi ger oss in skogen och kommer tillbaka med varsin famn granris som vi lägger in i tältet. Ovanpå det liggunderlag och snuskfilt. Ett gott arbete! Jag har tidigare lagt granris under ett tält, men inuti? Nej, aldrig.
* * *
På nytt väcks jag av ett ihärdigt smattrande på tältduken. Jag krånglar mig ut, iklädd regnställ. Nu är marken mättad med regn; små rännilar letar sig fram i gräs och vegetation. Grästuvorna har slagits till backen. Och eldstaden? Jodå, den måste flyttas igen …
Den här gången kokar jag kaffet under den största och yvigaste granen som finns i närheten. Totte kommer ut ur tältet, lyfter ena änden av detsamma och släpper ut några liter, den här gången grönt, vatten. Vi kokar gröt till frukost, och hett kaffe. En whiskey tröstar vi oss också med. Helt okey har väl inte sömnen varit så Totte försvinner ganska snart in i tältet igen för en stunds siesta. Ingen vet vad klockan är. Och solen syns inte heller.
Själv gör jag i ordning flugspöet, väljer ut en fluga. Nej, den gamla får sitta kvar. Men sätter mig vid elden igen. Ska jag gå ner till nacken på höljan, eller uppåt? Jag reser på mig och går fram till stenen varifrån vi fiskat. Den ligger nästan under vatten. Forsen är bara en tung vattenmassa som väller fram. Jag ser upp mot himlen.
En blå glipa! Och jag ser solskivan skymta bakom grå moln. Skivan närmar sig glipan. Når densamma och jag känner hur ögonen drar ihop sig. Kontrasterna växer, det mörka, nästan skrämmande vattnet får en blå ton. Och alla nyanser i det gröna som väller över mig.
Jag går upp till Totte, som snarkar i tältet. Jag ruskar lite omilt i den ena bågen som håller upp tältet.
– Det blir ihållande solsken! Säger jag in i tältduken. Det rör sig därinne, och Totte sticker ut huvudet:
– Ja, jävlar…
Det tar en stund innan han kommer ut ur tältet, fått på sig fiskekläderna och tacklat spöet. Under tiden har det börjat regna igen …
Dagen avslutas med torkning av snuskfilt. Jodå, även denna kväll står Totte där och torkar kalsongerna. Ett viftande som får elden att glöda lite extra.
Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
* * *
Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
* * *
Allt är fuktigt, men det regnar inte. Krigsråd. Vi måste röra på oss om vi vill se något mera av ån innan det är dags för hemfärd. Visserligen har jag en otrevlig känsla av att det stenskravel, som vi måste passera, är fuktigt och halt och eländigt. Ensam skulle jag inte vilja gå där.
Sagt och gjort, vi skakar fukten av prylarna och plockar ihop. Att släcka elden behöver vi inte bry oss om.
Stigen, där den går intill ån, är vattenfylld. Småbäckar letar sig ned för sluttningarna. Grönskan hänger slagen ner mot marken. De täta bestånden av stormhatt, med blåvioletta blommor, ser ledsna ut.
Stigen försvinner i stenskravel. Bara långsamt rör jag mig framåt; fäste med båda fötterna, stöd med vandringsstaven, lyfta nästa fot, lyfta blicken och söka nästa fäste. Och nästa. Olustigt.
Totte har bättre balans än mig, och rör sig likt en bergsget. Han vänder sig om och studerar mitt sätt att ta mig fram. Han väntar in, och ger mig ett handtag. Nu går det lättare. En obehaglig påminnelse om att jag inte längre är tjugofem …
Längs stigen upp mot sjön tvingas vi passera många fina höljor och fiskeplatser. Men vi kan inte stanna, vi måste komma fram i dag.
Ute på en udde slår vi läger; helt annan miljö med fjällbjörk utspridd i terrängen. Vandringen har förflyttat oss från fjällskog till något som mera påminner om kalfjäll; från blåbärsris till kråkris. Med tältplatsen som utgångspunkt är det bekvämt gångavstånd till ett flertal bra fiskeplatser; blanknackar och inlopp, och förhoppningsvis grov fisk. En bro ökar antalet fiskeplatser till det dubbla.
Vi är rejält trötta efter vandringen, men måste ge oss iväg ett stycke att leta ved. Björkveden som ligger utspridd, vridna stammar med nävern hängande, är säkert utmärkt att elda med – om det vari torrt en tid, vill säga. Nu måste vi leta upp torrgran. Men först tar vi bäsken efter att ha slagit upp tälten.
Mat och kaffe får liv i de trötta benen, och vi börjar fundera på fiske igen. Jag ser på Totte att han suttit och tittat långt efter inloppet till sjön en bra stund nu. Sjunktafsen är laddad med en obestämbar streamer. Bara att sätta igång fisket.
Jag följer stigen upp till blanknacken, sätter mig och tittar på vattnet, tar en pipa. Ljuset har övergått till att bli en rodnad på himlen i nordväst. Helt blank är inte nacken, en bris krusar vattnet. Problemet är bara att vattnet är för högt, det blir svårt att ta sig ut och få djuprännan inom kasthåll. Även jag har tacklat med en streamer, en mörk sak som ska ge kontrast mot den ljusare himlen.
Jag söker mig ut på stenarna med hjälp av staven, balanserar mig fram. Når en acceptabel kastposition och börjar mata ut lina. Kasten blir inte fiskbara vare sig någon längre tid eller sträcka. Strömmen är stark, och flugan draggar efter en kort stund å det vådligaste. En liten öring som hakar på får mig dock att fortsätta, kast efter kast.
Spöet bugar, och linan börjar ge sig iväg uppåt. Jag balanserar mig till ny position på stenen för att bättre kunna följa fisken. Spolen rör sig långsamt, varv efter varv, men lite snabbare för varje varv. Just när fiskens fart kommit upp i vad man kan kalla en rusning slackar linan. Tomt. Den var stor …
Jag drar mig ner till inloppet till sjön. Jag ser Totte stå vid andra sidan och kastar, nästan i skummet. Varför går han inte lite längre ner? Där vattnet lugnar ner sig och det går att vada ut.
Nåja, jag gör några kast, och fiskar av bakströmmen som drar sig upp längs forsen. När jag lyfter blicken ser jag Totte halvvägs över ån. Tokfan! Hans sätt att hålla balansen påminner inte så lite om en väderkvarn. Med det undantaget att en väderkvarn vare sig har håv eller spö fästade vid vingarna.
– Titta här! Ropar han, när han kommit över. Han håller upp håven.
– Vilken öring, svarar jag. Fortfarande med flugan i mungipan, och linan vidare till spöet. Hur fan kom han över?
– Jag var tvungen att komma över och visa den!
– Hmm …
Vi drar oss tillbaka till lägret. Det har börjat kyla på, och jag vill nog ha lite mer kläder på mig. Totte verkar inte bry sig. Men bäsken lockar.
Ta mig tusan om inte Totte får en öring till under det riktiga nattfisket. Det är bara att ladda upp för öringfrossa i morgon! Men först måste vi samla granris till Tottes tält, och torka snuskfilt.
* * *
För första gången under resan är det varmt när jag vaknar. Den där kvalmiga känslan som man bara kan uppleva i ett ljust tält. Jag drar på mig kläderna och kravlar mig ut, och möts, om inte av en klarblå himmel, så i alla fall av solsken och lätta sommarmoln. Nu är det kaffe som gäller. Jag känner på sotpannan. Jodå, ni läste rätt – jag har inte glömt att skriva om att göra upp eld, ty jag har inte gjort upp eld. Jag kände på pannan för att kontrollera att den var riktigt kall. Riktigt kallt kaffe kan jag ibland tycka vara gott. Särskilt om jag nyss krupit ur sovsäcken, och är lite svettig och dåsig. Men är kaffet ljummet, då får det vara.
För säkerhets skull förbereder jag ett kaffekok. Jag är inte övertygad om att Totte har samma smak som mig när det gäller kaffe.
Jag tar en klunk av kaffet, tänder pipan och sträcker ut mig i kråkriset. Fjällen sträcker också på sig borta i väster. Ett mäktigt massiv reser sig, fortfarande med snö kvar kring topparna. Ån brusar sig fram innan den slår sig till ro i sjön. Några humlor letar nektar bland klockljungen. Det rör på sig i tältet. Ögonblicket efter står ett pervo och pinkar i idyllen. Naturligtvis på ett avstånd som gör att skvalandet överröstar ån. Morgonsaluten också. Ofiltrerad. 
– God morgon! Säger han glatt. Suck. Jag går ner till ån och diskar kastrullerna sen i går.
Efter frukosten, med nykokt kaffe, följer jag stranden längs sjön till den nedre blanknacken. Där har jag tidigare år haft bra fiske. Det blir en halvannan kilometers promenad, med en hel del klafsande i blötmyr. Det var inte konstigt att vi var trötta när vi kom fram i går.
Det visar sig att mina stövlar inte räcker till för att fiska av nacken som jag vill. Vattenståndet är högre än det brukar. Brukar förresten; den här trakten är minst sagt nyckfull när det gäller väder. Om jag inte minns fel är årets regnrekord inte någon ovanlighet här. Märkligt nog är dock inte vattnet så känsligt; ofta är fisket bra trots högt och stigande vatten – vilket är ovanligt. Men, fisket kan bara vara bra på platser man verkligen kan fiska på. Den här gången når jag helt enkelt inte ut.
Jag avbryter och klafsar tillbaka. Det ryker från tältplatsen, Totte gör upp eld. Nu är det några dagar sedan vi käkade öring senast, så det ska bli riktigt gott.
Men elden vill inte ta sig, mycket rök är det. Hastiga rörelser vid eldplatsen vittnar om att Totte håller på att lösa problemet. Något rött skymtar också i röken. Jodå, Totte står och viftar med sina röda kalsonger över en glödbädd som tar sig allt bättre. Invid elden ligger två foliepaket och väntar.
– Jag hittade tyvärr ingen dill, säger Totte när jag tittar på foliepaketen. Själv är jag mest tacksam för folien kring öringarna.
Potatismoset är min avdelning, det vara stabbigt, med extra salt, svartpeppar och dill. Jag hittar filmburken som letat sig in mellan två påsar. Och smör. En rejäl klick som förhöjer smaken. Och en klick som smälta som sås.
Det kunde inte hålla sig. Just som vi ska till att äta börjar det regna. Och här finns det inga träd att skyla under. Vi intar måltiden i Tottes tält.
– Vad tycker du om kuvösen? Frågar han när jag bänkat mig i den himmelsblå portalen.
– Förbannat god öring, svarar jag medan regnet smattrar hemtrevligt på duken. Den sista skvätten whiskey räcker till en varsin matsnaps. Det är en brakmiddag.
Regnet slutar snart, och vi kan inta kaffet utomhus. Naturligtvis inte utan problem med elden. Vi sitter i kråkriset, dricker kaffe, röker, och kisar mot solen. Jag tror jag somnar.
Solen värmer skönt. Uppenbarligen räcker det för att Totte ska få ett infall av renlighetsmani. Han får av sig kläderna och blaskar sig i vattnet. Så väldigt njutbart verkar det dock inte vara, han blir inte långvarig i ån. Han skvätter av sig vattnet, och börjar klä på sig.
Frrritsch! Hörs det när han drar på sig sina röda kalsonger. Med ett förvånat uttryck i synen står Totte med resåren uppdragen till armhålorna samtidigt som resten av plagget letar sig ner mot anklarna. Man ska vara försiktig när man torkar kalsonger över öppen eld.
Den här kvällen är den första och enda, som vi inte behöver torka snuskfilt.
– Och du slipper att torka kalsongerna, säger jag uppmuntrande.
– De ligger i elden, svarar han. Jag flyttar mig undan röken.
* * *
Vi följer stigen upp till vägen som ska leda oss åt varsitt håll. Totte ska åka hem till Falun, medan jag ska fortsätta till en fiskecamp och träffa några andra vänner.
– Trevlig resa! Säger jag när vi kommit upp till vägen.
– Fortsatt skitfiske! Svarar Totte och beger sig neråt mot civilisationen. Just när han försvinner utom synhåll, drar jag på mig regnkläderna igen.