Demokratins begränsning och politikens jävlighet

Ett av alla berömda citat från Churchill sätter fingret på en mycket öm punkt i det demokratiska systemet: Begränsningen. Så här lyder citatet (jag avstår från översättningen):

” Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.”

Detta inlägg handlar om Landstinget Dalarna, sjukvården och politikens villkor, men berör även en mentalitet som inte är allt igenom positiv. (Nåja, det kan nog gälla för även andra landsting.)

För några veckor sedan (16-01-19) avgick två moderata politiker från Landstinget Dalarna.

Jag förstår dom. Även om det är för grovt att säga att det är kris i Dalarnas sjukvård, så har verksamheten under lång tid varit pressad. Stundtals är kritiken mot vården hård, samtidigt som alla sansade bedömare inser verksamheten är för dyr. Ett svårlöst dilemma.

Hur sjukvården i Dalarna ska organiseras är en demokratifråga, men det är långt ifrån någon intern fråga för oss som bor i regionen. Hårdrar vi problematiken kan vi konstatera, att vi inte kan arrangera en folkomröstning om huruvida vi ska ersätta läkarna med kloka gubbar. Ett extremt exempel, men med ett korn av sanning. Historien om mannen, som gick in i bokhandeln för att köpa en jordglob, men ville ha en liten en, med bara dalarna, är inte utan poäng …

Klicka för bildkälla

Landstinget Dalarna har en sjukvård som är för dyr. Pengar måste sparas, i dagsläget 700 miljoner kronor (0,7 miljarder). Av en total budget för landstinget som börjar närma sig 8 miljarder kronor. Något har gått snett, och har gjort det under lång tid.

”Demokratins begränsning och politikens jävlighet” är rubriken. Och det tror jag är sanningen med Dalarnas hälso- och sjukvård. Den politiker som söker bringa ordning i organisationen och balans i ekonomin kommer inte väljarna att rösta på.

Ett stort problem är att Dalarna är ett stort län, för lite människor och för många vårdinrättningar. En dyr kombination.

Politiker av olika färg vill tyvärr gärna se akut-, intensiv- och specialistvård med samma ögon, som används när det gäller fördelningen av primärvård, där vårdcentralerna utgör navet. Varför? Därför att väljarna kräver det! I alla fall i den del av länet som berörs om verksamheten flyttar till ett centralt sjukhus. Dom som får en längre resa till sjukhuset för att få specialistvård, blir naturligtvis skitförbannade. Blivande mödrar som får sin närmaste klinik nedlagd startar fullt förståeligt namninsamlingar. (Och jag kan lova att detta inte är någon trevlig arbetsmiljö för en politiker, i synnerhet inte om det även finns en familj som inte kan hållas utanför hatstormen, för den kommer som ett inlägg på Facebook.)

Min åsikt är att sjukvården i hög grad styrs av bypolitik, revirtänkande och lyssna-på-den-som-skriker-högst. Vetenskap och beprövad erfarenhet har blivit begrepp som kan tänjas.

Visst vore det bra om det räckte för ambulansen med en körsträcka på några mil istället för tio eller femton. Eller att resan till förlossningsavdelningen inte krävde planering i form av att bilen ständigt måste vara fulltankad. Det vore naturligtvis bra, men det är inte rimligt om konsekvensen blir människoliv. Det inträffar komplikationer vid förlossningar, ibland livshotande. Då ska det bara vara att rulla över sängen från förlossningen till intensivvårdsavdelningen. Där ska det finnas medicinsk expertis tillgänglig. Det ska bara vara att plocka upp blodpåsarna från förrådet. Den tekniska utrustningen färdig att använda.

Ambulanspersonal ska inte behöva fundera på vilket lasarett som har bäst kompetens för hjärtproblem, stroke eller inre blödningar. Bara koncentrera sig på att hålla patienten vid liv tills man når sjukhuset. (Restiden har INTE den betydelse som ibland görs gällande.)

Frågan måste ställas: Är det rimligt att ha mera än ett fullskaligt akutsjukhus i Dalarnas län? Befolkningen kan inom överskådlig tid med stor säkerhet antas ligga på 300 000 invånare, eller strax däröver. Jag tror dessvärre inte att någon politiker ens vågar dryfta frågan. Stora väljargrupper skulle bli ursinniga, och en politiker måste lyssna på sina väljare, eller?

Det vi kallar vardagssjukvård måste styras över till primärvården, vårdcentraler, eller döp om dessa till närakuter. Sjukvård som inom rimliga gränser är geografiskt lokalt förankrad. Inom primärvården har Dalarna ett jätteproblem, och jag tror inte för ett ögonblick att orsaken är att Landstinget Dalarna har en så mycket sämre personalpolitik än andra landsting. Snarare att synsättet som gett oss historien om ”dalagloben” tillåts dominera för mycket.

Dalarna toppar turistligan. Ett populärt turistmål, och otroligt många besökare. Däremot ett stort misslyckande med att rekrytera läkare till vårdcentraler som är placerade i det som på sommaren är idylliska semestermål.

Lite funderar jag på hur kul det är att bo och arbeta som läkare och ha ansvar för att vidarerapportera, att en person, på grund av psykiska problem eller missbruk, är olämplig för vapenlicens. Eller att dokumentera skadorna hos en misshandlad kvinna för att en åklagare ska kunna väcka åtal.

Vår rätt att tycka och trycka

Yttrande- och tryckfrihet är skyddade enligt grundlagen. Skyddet är så starkt att till och med uttalanden som subjektivt kan uppfattas som förtäckta hot avskrivs som just yttrande- och/eller tryckfrihet. Jag nöjer mig med att konstatera att rätten att yttra sig är stark.

Vad som är yttrat eller tryckt är i dag flytande. Lite vitsigt kan därför sägas, att det bara skiljer knappt ett tryck mellan yttrat och tryckt (jodå, den begriper du) …

Jag kan låta den moderate f.d. socialnämndsordföranden i Gävle få symbolisera vidden av den svenska yttrande- och tryckfriheten.

Jan Rust har all rätt i världen att tycka saker, instämma i artiklar och även dela dessa offentligt. Just vad som är offentligt har vissa personer svårt med, men Facebook är i högsta grad ett offentligt vardagsrum. Gillar jag ett inlägg eller en artikel på Facebook, så får mina vänner veta det, och kan även se inlägget. Kommenterar jag något på Facebook kan mina vänner läsa vad jag skrivit. Det lär finnas vissa sekretessinställningar som kan förhindra detta, men då förstår jag inte vitsen med att vara med ...

Jan Rust hamnade i blåsväder, och fick avgå, därför att han hade delat inlägg från rasistiska sajter bland sina vänner. Det har han som sagt full rätt att göra, ingen kan förbjuda honom. Men det är nu som vår gemensamma rätt att tycka, yttra och trycka ställer till det för Rust.

Från Arbetarbladet

Jag har läst artiklar på Fria Tider och Samtiden, och en hel del andra liknande sajter, jag har läst suspekta inlägg från privatpersoner på Facebook, eller obskyra grupper typ Svenska Tjejer som älskar Sverige.

Min åsikt är att dessa exempel, det finns flera, representerar tendentiös propaganda, ofta i total avsaknad av primärkälla. Det är enkelt att studera vad dessa exempel inte skriver om. Snaskiga reportage om ”bunkerläkaren” kanske, eller om poliser som skadas vid huliganbråk. Den här rapporten har mig veterligt inte heller fått något genomslag. (Våld i nära relationer.)

Jag är vare sig moderat eller röstberättigad i Gävle, så varför bryr jag mig? Lite skämtsamt kan jag svara: Strunt i det du! Jag bara använder min lagstadgade yttrandefrihet till att tala om vad jag anser. Att jag aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på ett parti med företrädare, som delar sidor från Samtiden, Fria Tider eller liknande.

Jag är naturligtvis inte ensam om att ha denna åsikt. Den återfinns garanterat även bland moderata väljare, säkert i Gävle också. Och om moderaterna vill behålla dessa väljare, ja, då ser moderaterna till ha företrädare därefter. Inget konstigt alls.

En åsikt som uttrycks på Facebook är inte privat längre. Sedan spelar det ingen roll om personen som uttrycker den är politiker, företrädare för en organisation eller representerar ett företag. Den personen får finna sig i att bli ifrågasatt offentligt.

Att börja och avsluta en mening med ”men det får man ju inte säga i det här landet” blir löjligt, liksom att skylla på någon j-a åsiktskorridor. Den som nyttjar sin yttrandefrihet får finna sig i att andra gör likadant.

Det ingår liksom i begreppet.

Gott nytt år alla klimatförnekare!

Vi har hört det från så kallade klimatförnekare[1] ända sedan 1998, året då temperaturen, efter en kraftfull El Niño 1997, tog ett rejält skutt uppåt. Att temperaturen inte skulle ha stigit sedan dess, att det inte varit någon uppvärmning de senaste x åren, att det (något ärligare uttryckt) inte varit någon statistiskt säkerställd[2] uppvärmning de senaste x åren[3], att det snart blir kallare etc. etc.

Nu har vi begåvats med ett nytt år (2015) där temperaturerna tagit ett rejält skutt uppåt. Skillnaden mot det näst varmaste året, 2014, är kraftig. 2015 vinner med 13 hundradelar, och det är mycket. Det motsvarar ungefär vad temperaturtrenden stiger på tio år! Och eftersom effekterna på temperaturen av en pågående El Niño tidigare visat sig fördröjda, så kan vi dessvärre räkna med att även 2016 uppvisar rekordtemperaturer, innan kurvan temporärt sjunker.

Hur temperaturen nu kommer att utveckla sig framöver kan naturligtvis ingen med exakthet slå fast. Inte mera än att, om inget oförutsett inträffar, typ vulkanutbrott eller större meteoritnedslag, så kommer temperaturen att stiga så där en 15 hundradelar per årtionde.

Än mindre kommer någon kunna tala om var de största ökningarna slår igenom. För bara några veckor sedan var det rejält kallt i Skandinavien. Vilket då i stort sett var det enda stället på jordklotet som uppvisade sådana temperaturer. Något som syns tydligt på den här bilden från Climate Reanalyzer (7 januari 2015):

Normalt efter en kraftfull El Niño sjunker temperaturerna globalt, även om inte kan vara hundra säkra på det heller.

Det enda säkra vi kan vara efter en sådan här kraftig temperaturtopp, är att de så kallade klimatförnekarna kommer att utnyttja detta rekord i sin retorik. Klimatförnekarna har fått ett nytt år att börja sin tideräkning ifrån. Ett nytt år att utgå från när dom hävdar att temperaturen sjunker! Och skulle nu, vilket är ganska troligt, 2016 bli ännu varmare, så kommer i stället det året att gälla som bas i retoriken.

Det är så det låter när temperaturen slagit rekord, eller när den Arktiska havsisen slagit bottenrekord. Isen återhämtar sig – ända fram tills nästa bottennotering, återhämtningen sker alltid från de nya lägre nivåerna. Samma tröttsamma retorik efter varje skenbara förbättring.

En smula förutsägbart, men fullt förståeligt med tanke på att dessa s.k. klimatförnekare inte har några vetenskapliga arbeten att falla tillbaka till. Och temperaturen, ja, den stiger, långsamt men obevekligt.

Läs gärna även Uppsalainitiativets genomgång

---

[1] Klimatförnekare är en term för, i diskussionen om klimatet, inte sällan aggressiva, personer, som hävdar att klimatet inte förändras på grund av någon mänsklig påverkan. Termen är inte klockren då ingen förnekar att vi har ett klimat. Dock förnekar dessa personer att vetenskapligt väl kända faktor, i det här fallet koldioxid, har betydelse för klimatets utveckling.

[2] Statistiskt säkerställd är ett matematiskt begrepp som i korthet innebär att slumpen kan uteslutas. Ett kraftfullt matematiskt verktyg som sållar bort tendenser till anekdotisk bevisföring. Nyfiken på statistisk signifikans?

[3] För att uppnå statistisk signifikans när det gäller att säkerställa en temperaturökning krävs a) att temperaturen stiger, b) tillräckligt många år. Temperaturökningen är hitintills ”långsam”, mindre än 0,15 grader per decennium. Därmed brukar det krävas tio år, ibland fler, för att uppnå det statistiska kravet. Mindre nogräknade opinionsbildare hävdar då att temperaturen inte stigit på x år, där x betyder att om tidsperioden blir längre, ja, då blir mätserien statistiskt signifikant. Har tidigare skrivit om detta under rubriken ”Statistiskt pajaseri”.

Faktaresistens skapar en parallell värld

Jag har ingen aning om vem som myntade uttrycket faktaresistens, men den som bäst beskrivit vad begreppet handlar om är historikern Helene Lööw (DN 29 september 2015). Bra redogjort av PO Ågren i Västerbottens-Kuriren. Ordet, dess betydelse, beskriver på ett utmärkt sätt den parallellvärld som många väljer att leva i, såväl i verkligheten som på nätet. Och inte minst, och dessvärre, i den politiska retoriken och opinionsbildningen.

Från sajten omni

Hur viktig faktaresistensen är i vissa miljöer exemplifierades tydligt av polischefen, Ilkka Koskimäki, i Helsingfors för några dagar sedan. Hans analys var att sextrakasserier och övergrepp mot kvinnor var ett nytt fenomen i Finland, alltså orsakat av migrationen. Uttalandet fick stor spridning även i Sverige, äntligen en polischef som vågar säga sanningen. Nationalistiska sajter och opinionsbildare gav närmast Ilkka Koskimäki hjältestatus. Fotfolket i de nyttiga idioternas kompani såg till bilden fick spridning.

Problemet var att Ilkka Koskimäkis analys inte var något annat än en fet lögn. Kanske inte i nationalismens parallellvärld, men i den värld som befolkas av verkliga människor, inklusive kvinnor utsatta för trakasserier och sexuella övergrepp. Det är naturligtvis oerhört kränkande för brottsutsatta, att polischefen avfärdar offren genom att hävda att brottsligheten inte existerar.

Naturligtvis är de kvinnor som blivit utsatta för sexuellt kränkande brott i Finland rejält förbannade. 

Det offentliga samtalet kring brottslighet kontra trygghet i samhället präglas dessvärre av denna faktaresistens. Så fort brottsutvecklingen, i synnerhet det grova våldet, i landet kommer på tal hävdar olika pseudonationalistiska grupperingar att samhället blivit mera otryggt, och att detta till stor del är orsakat av utomeuropeisk invandring. (Jag använder pseudonationalism som begrepp eftersom nationalism för mig innebär att man står upp för nationen, och min övertygelse är att de här grupperna vill Sverige allt annat än väl.

Verkligheten när det gäller frekvensen av grova våldsbrott, som grov misshandel och mord, är att den sjunker över tid. Polisen bekräftar det, sjukvården bekräftar det, Brottsförebyggande rådet bekräftar det. I ljuset av kunskapen om att alkohol är den enskilt största riskfaktorn i fall som rör misshandel, dråp och mord, är detta ingen förvånande utveckling. Alkoholkonsumtionen minskar hos dom som löper störst risk att hamna i bråk.

Trots detta hävdar parallellvärldens medborgare att våldet ökar och att samhället blivit mera otryggt. Polis, sjukvård, forskarna och media ljuger.

I den kriminella världen har dock klimatet blivit råare (bekräftas av artikeln ovan). Det kan vara så att en hel del av dom som hävdar att samhället blivit mera otryggt, själva lever i den miljö som blivit våldsammare. Eller i vart fall umgås nära dom kretsarna.

Alltid vid spektakulära brott dyker det upp tvärsäkra yttranden om att samhället blir allt våldsammare, understruket av en länk till någon nyhet i media. Inte sällan förmedlat av någon som vanligtvis hävdar att media förtiger sanningen.

Konsekvens är inte den starkaste grenen i den parallella världen.

Kvinnofrid och rubriker

Oj, vad tonfallet blivit aggressivt efter den senaste tidens omskrivna kvinnoövergrepp. Nu anklagas feministerna för att blunda och tiga om övergreppen. ”Var är feministerna”. ”Varför tiger feministerna”. Helt plötsligt har feministernas åsikt blivit viktig.

Var lugna. Feministerna finns fortfarande. Många av dom arbetar ideellt på kvinnojourer med att ta hand om psykiskt och fysiskt misshandlade kvinnor, även utsatta för sexuella övergrepp. Ett vardagsarbete, föga glamoröst eller uppmärksammat, men värst under stora helger. Insatsen blir svårare i de fall då utsatta kvinnor har problem med språket. Att hitta någon som kan och vill tolka från exempelvis thailändska är inte alla gånger lätt.

Feminister arbetar fortfarande med att hjälpa utsatta kvinnor, men dom skakar på huvudet åt påståenden om att det skulle vara något nytt att kvinnor hotas och kränks, att det skulle vara ett importerat problem.

Och tyvärr alla ni som tror att det nu kommer att tas krafttag mot dom som förgriper sig på eller kränker kvinnor. Det kommer inte att ske. De mycket kraftiga fördömanden som nu hörs i samband med rapporteringen kring övergreppen, såväl i Sverige som utomlands, är ett internetfenomen.

Förutsättningen för att kvinnofriden på allvar ska uppmärksamhet, och fördömandena nå orkanstyrka, är att det som kommentar till nyheten, som delas, ska kunna skrivas ”ut med packet”, eller att ”dom som kommer hit ska för fan anpassa sig”. Går inte detta är tystnaden i det närmaste total.

Sådana kommentarer går inte att skriva till exempelvis den artikel som jag delar här nedan. En artikel som skulle kunna skrivas i stort sett om varje ort i Sverige. Och det här handlar inte om några hundratals utsatta kvinnor. Men det är den verklighet feministerna arbetar med. Verkligheten där högljudda tiger och blundar.

Alltför många bland de som mest högljutt fördömer den senaste tidens övergrepp kan anses strunta i kvinnorna. Dom tar bara tillfället i akt att vräka ur sig nya invektiv.

Ena stunden ska kvinnan värnas, i nästa mening ”borde någon köra upp en kniv i feministfittan på Zara Larsson. Brutalt men så ser ungefärligen verklighetsbilden ut hos dom som skriker högst på nätet. Betydligt mera inlindad är den vanliga dubbelmoralen i fråga om kvinnosyn: Den att främmande kulturer har en annan syn på kvinnor än vi svenskar, men att det är helt OK att skaffa sig en fru från något asiatiskt land som verkligen vill och ställer upp på att sköta markservicen. En konsekvens av det kulturella arvet.

Oskicket att skuldbelägga kvinnan är djupt rotat i det svenska kulturarvet. Att försvarsadvokaten, till en man misstänkt för våldtäkt, frågar kvinnan om vilka kläder hon hade på sig, är något som först på senare tid uppmärksammats. Det här är inget beteende som importerats till Sverige. Det är ett j-a oskick som vi inte gjort oss av med, trots allt vackert tal om kvinnofrid och lagar.

Ofta är det misshandlade kvinnan som skuldbeläggs. Kanske inte direkt. Men genom att omgivningen söker förmildrande omständigheter för mannen.

Så visst finns det att jobba med. De övergrepp som nu får stora rubriker är allvarliga. Men i frågor som rör kvinnofriden, är det precis som blygsamma Falu-Kurirens rubrik om kvinnomisshandel, är det just bara en rubriker.

Från Dalarnas Tidningar 2015-12-22

Den avpixlade verkligheten

Det är inte utan att jag funderar över varifrån vissa människor får en så stark önskan, gränsande till drift, att människor dömda för brott ska namnges. Och namnges de inte ska i vart fall etniciteten anges. Etnicitet anser en del extremer även ska anges för misstänkta brottslingar.

Media har som bekant en annan policy, även om kvällspressen nu svävar betänkligt på målet. Detta är en mycket klok hållning, även om det sprids en i vissa kretsar populär konspirationsteori, att media och myndigheter kommit överens om att sanningen inte får komma fram. Nättidningen Avpixlat (Sverigedemokraternas husorgan) lever exempelvis till stora delar på den här myten.

Hur fungerar det då i verkligheten? Finns det någon konsekvens i medias rapportering av olika händelser? Hur skulle det se ut i radio och TV om Avpixlats bild av sanningen (konsekvent) skulle förmedlas?

Vi börjar med mainstreammedias rapportering, och jämför några uppseendeväckande fall, och diskussionen runt rapporteringen.

Händelserna i Trollhättan och IKEA Västerås upprörde och väckte uppmärksamhet. En del blev upprörda därför att namnet på mördaren i Trollhättan namngavs men inte mördaren på IKEA.

Tyvärr bottnar denna upprördhet i att terroristen i Västerås var etnisk svensk medan mördaren i Trollhättan kallades blatte. Han skulle namnges därför att han hade annat etniskt ursprung än etniskt svensk, inte för att dådet hade några likheter med terrorattentatet i Trollhättan.

Terroristen i Trollhättan (där människor dödades) är sett till uppsåt att jämställa med självmordsbombaren i Stockholm (som misslyckades). Båda dessa namngavs så fort identifieringen var gjord av seriösa media. Som agerade konsekvent.

Mördaren på IKEA i Västerås namngavs inte av seriösa media, vilket även det var ett konsekvent agerande. Media rapporterar så, och jag ser ingen anledning till förändring. Vi fick inte läsa namnet på officeren som knuffade fru och barn utför ett stup, vi fick veta långt efteråt vad mannen från Gällivare hette, som mördade Caroline.

Dessa fall är lite speciella, därför att det är spektakulära brott. Men den som tycker att namn och bild ska publiceras bara därför att personen är misstänkt för ett spektakulärt brott bör nog tänka till. Att skribenterna bakom Avpixlat inte kan tänka är ingen ursäkt för människor som kallar sig normala att sluta tänka.

Media gör heller ingen ”etnisk rapportering” kring brottsligheten. Vi får normalt inte läsa om brottslingens etnicitet eller om den misstänktes dito. Även detta är konsekvent. Men vi kan leka med tanken att media skulle frångå principen att inte ange etnicitet.

Begreppet Svensk är inte ett etniskt begrepp. Börje Salming är svensk och same. Hasse Aro är svensk och tillhör den sverigefinländska minoriteten. Undertecknad tillhör gruppen etniska svenskar och är svensk. Den som påstår att en person måste vara etnisk svensk för att kunna kallas svensk anser jag vara från vettet.

Konsekvensen av att rapportera om etnicitet vid brott och vid misstänkta brott skulle naturligtvis bli bisarr, och det finns starka skäl att seriösa media behåller sin policy.

Misshandel av kvinnor förekommer, hur gärna vi än vill att företeelsen ska upphöra. Hur intressant och upplysande vore det att i Falu-Kuriren läsa rubriken ”Etnisk svensk man gripen för misshandel av kvinna i Falun”?  Helt OK enligt den policy som Avpixlat står för. Eller ”Etniskt svenskt ungdomsgäng förpestar Noret i Mora”? ”Etnisk svensk knuffade fru och barn och barn mot döden”.

Roligare än så blir det inte i jämmerdalen. Jag föredrar nog en seriös rapportering.