Grumlig demokratisyn på ledarsidorna

Ledarsidorna.se är namnet på en nätsajt som publicerar debatt- och opinionsartiklar. Sajten marknadsför sig som ”alltid i opposition”, och är klart borgerlig och, skulle jag vilja säga, balanserande på gränsen till osund nationalism.

Jag trodde inte jag i Sverige skulle behöva läsa, undantaget ren avskrädesmedia, någon som försvarar Polens inskränkningar i yttrandefriheten. Ledarsidorna.se hjälpte mig bli av med den villfarelsen.

Jag hade velat minnas Kjell-Albin Abrahamsson som den duktige utrikeskorrespondent och berättare han var. Nyligen gick Abrahamsson bort, men det får inte hindra att hans grumliga tankar om yttrandefrihet och andra världskriget förtigs.

Ledarsidorna.se publicerar en krönika signerad Kjell-Albin Abrahamsson. I krönikan ges bakgrunden till ett lagförslag som ska ge fängelse till den som pratar om ”polska förintelseläger”.

Jag tycker också att det är osmakligt att se nazisternas illdåd som polska. Men udden i den polska nyordningen är tveklöst riktad mot dom som dristar sig till att tala öppet om polens ansvar i förintelsen. Jag skrev om detta den 16:e februari i år.

En stor författare och kunnig historiker, som gjort mig uppmärksam på förhållandena i Europa och världen före och vid tiden för världskriget[i]. Peter Englunds Brev från nollpunkten skildrar en period med utbredd antisemitism, där Tyskland ingalunda var värst. Inte förrän tiden kring kristallnatten 1938. Jag vill hävda att nazisterna illdåd möjliggjordes av den antisemitism som fanns även utanför Tyskland. Om detta må vi berätta och tala öppet om.

Här svävar ledarsidorna.se minst sagt på målet.

I krönikan kan vi läsa: ”Ämnet är andra världskriget där polackerna har anledning att vara stolta över sitt agerande.”

Jag är lite tveksam till ett så kategoriskt ställningstagande. Inte bara för antisemitismen utan även med tanke på att den polska ledningen satt med fingrarna väl djupt i syltburken när Tjeckoslovakien styckades av Tyskland, Ungern och Polen 1938.

---

[i] Jag sällar mig till dom som ser första och andra världskriget, som ett krig, med ett långt vapenstillestånd.

Per Gudmundsson slirade på sanningen

Av en händelse satt jag och tittade på en road-tripp-dokumentär om Grekland: Grekland med Simon Reeve.

OBS! Endast bild, använd länken ovan för att se programmet.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot Grekland, och i vissa stadsdelar i Aten förekommer med jämna mellanrum oroligheter. Inklusive kriminella gäng som tävlar om kontrollen av den organiserade brottsligheten. Det är inte ofarligt att filma eller dokumentera.

Trots det talades det inte, i motsats till i Sverige, om några så kallade No-Go-Zoner. Förmodligen därför att områdena inte uppfyller kriterierna för att kallas No-Go-Zoner.

Det finns för övrigt inga områden som uppfyller kriterierna i Sverige heller. 

Den som myntade uttrycket No-Go-Zon i Sverige var en ledarskribent på SvD. Ska jag vara snäll hade Per Gudmundsson bara otur när han tänkte. 

Den wikipedia-artikel på temat, som är skriven på svenska är inte helt stringent och refererar ovanpå allt elände även till Per Gudmundsson.

”No-go-zon är ett område i en tätort som någon grupp, till exempel paramilitär eller kriminellt nätverk, har spärrat av så att området är bortom kontroll från staten (polis, militär etc.)”

Så står det i den ursprungliga definitionen.

SVT Agenda följde och skildrade för inte så länge sedan polisens arbete i ett sådant område.

Men Hallå!

Använder vi något så när rimliga kriterier för vad en No-Go-Zon är för något så kan det i ett sådant område överhuvudtaget inte vistas några filmteam, som dokumenterar vad som pågår. Det ligger i definitionen.

Bakgrunden till Per Gudmundssons famösa ledarstick är en polisrapport om 53 utsatta områden där polisen behöver förstärkning och mer resurser för att klara av organiserad brottslighet och gängbildning.

Den som bara lite sätter sig in i vad en No-Go-Zon är för något använder inte beteckningen för vare sig svenska eller grekiska förhållanden.

Per Gudmundsson hade inte satt sig in i begreppets betydelse och är därför fullt ansvarig för en kvasidebatt, som fått alltför många efterföljare. Alltså en ren avskrädesdebatt signerad en ledarskribent på SvD.

Begreppet No-Go-Zon används till och med av debattörer som kanske vore värda att lyssna till. Jag vet inte.

Ser jag termen No-Go-Zon, och det handlar om Sverige, slutar jag läsa.