Kommer de senaste dagarnas terror klaras upp?

Känslan gnager i mig att de senaste dagarnas terrorbrott förblir ouppklarade. Och på det sättet ställer till med mera djävulskap än om fallen hade lösts.

Det är tre fall på kort tid som var för sig har potential att ställa till ordentligt med elände.

Onsdagen den 7 december utfördes en självmordsbombning och en bil exploderade i samband med en fotbollsmatch i Istanbul i Turkiet. Allt tyder på att det var en del av PKK som utförde dådet och en grupp har även tagit på sig ansvaret. Terrorattentatet kommer få stora konsekvenser i den krutdurk som består av Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Länder som i stort sett fruktar ett fritt Kurdistan lika mycket som Islamiska Staten, IS.

Turkiet kommer med säkerhet att ta terrordådet som intäkt för att intensifiera kampen mot PKK. Såväl inom som utom landets gränser. Peshmerga kommer betecknas med mycket stor misstänksamhet, och kommer inte av något land i krutdurken tillåtas vinna över IS, inte långsiktigt i alla fall.

Karta från Deposit Photos

Måndagen den 19 december mördades den ryske turkietambassadören i Ankara. Mördaren sköts till döds av polisen. Därmed är risken stor att sanningen inte kommer fram om vare sig motiv eller kopplingar. Ryssland ger syriska jihadister skulden, medan Turkiet lastar den Turkiska oppositionen för dådet.

Resultatet torde bli att Ryssland anser sig fått mandat att bomba Aleppo till en grushög, samtidigt som Turkiet tar ytterligare några kliv på diktaturens väg. FN:s mandat i Syrien- och Irakkonflikten riskerar att bli tillintetgjort. Allas krig mot alla kommer att bli än brutalare.

Samma dag rammar en lastbil en julmarknad i Berlin, med många dödsoffer som följd. Händelsen är en attack mot det öppna samhället, och därmed att beteckna som ren terror, även om polisen tvekar med den benämningen. Den person som var misstänkt är släppt. IS har tagit på sig dådet, men det gör dom i stort sett alltid, vare sig dom är inblandade eller inte, så det säger inte ett dugg.

Polisen som utreder brottet är i skrivande stund tillbaka på ruta ett, eller noll. Ingen har någon aning om motiv eller utförare. Föraren av lastbilen är på fri fot.

Jag hoppas innerligt att attentatet får en rättslig lösning, men det känns just nu osäkert. Polisen verkar vara mycket osäker på helt enkelt var dom ska leta. Väldigt ofta brukar attentatsmannen följa med på köpet, men inte i det här fallet. Om det nu var ett välplanerat terrordåd, så är jag i så fall fundersam på varför det inte fanns något ton sprängämne i lastbilen. Lite funderingar bara.

De mera trosvissa förklaringarna om motiv och ansvarig, som vi läst från mindre seriösa medier, överlämnar jag med varm hand åt knäppskallarna, att fortsätta med. 

Men jag hoppas att vettigt folk slutat lyssna. 

Uppdatering: Som ett brev på posten: "Erdogan ser kurdisk terrorism, kurdiska krav på självständighet som ett större hot än Bashar al Assad" (SR)

Ögonblick av Arktis

Isläggningen runt Nordpolen är så långsam som den aldrig har varit. December kommer visa ännu ett antal bottenrekord. Isens volym, tjocklek, utbredning, temperatur. Allt annat är osannolikt.

Hur tjock kommer isen att vara när sommarsmältan sätter igång? Kommer isen att stå emot den massiva energin från solen veckorna runt sommarsolståndet? Eller kommer den energin att absorberas av mörkt öppet vatten även i det inre av Arktis? I så fall är vi på väg mot en sommartid isfri nordpol snabbare än vi anar.

Isens tjocklek enligt US Navy (länken är speciell och kan vara knölig):

Isens tjocklek för ett år sedan.

Isens tjocklek i år

Att det ser ut som det gör är inte så konstigt när vi tittar på Danska Vädertjänstens (DMI) sammanställning av temperaturerna norr om 80:e breddgraden:  

Den tröga tillväxten av is åskådliggörs tydligt av NSIDC:

En vanlig invändning har tidigare varit att isen ökar i Antarktis. Så är definitivt inte fallet i år (NSIDC igen):

Framtiden gör sig påmind lite snabbare än vad som var väntat.

Lucia-hatet är inget nytt

Upprördheten är stor över det hat och de hotelser som drabbat familjen till det barn som deltog i en reklamkampanj för Åhléns. En gräns hade passerats och många tyckte att nu får det vara slut på hatet.

Den gräns som överskreds har dock varit föremål för balanskonster under en längre tid. Att gränsen skulle överskridas med råge var bara en fråga om när.

För fyra år sedan hade en artikel på sajten Avpixlat rubriken ” SVT förödmjukade tittarna med kolsvart lucia”. 14-åriga Astrid var lucia i SVT och det retade upp Sverigedemokraternas propagandasajt, inklusive gruppen som kommenterar.

Bild från SVT. Länk ovan.

Att Sverigedemokraterna hänger ut och hånar barn är alltså inget nytt.

Det är inte länge sedan bland andra Kent Ekeroth (överraskad?) hånade en ung pojke på Twitter. Anledningen var att några skolelever deltog i en Tv-utfrågning av skolministern. Ekeroth & Co Twittrade om att pojken såg äldre ut än vad som uppgavs. Med tydligt syfte på debatten om ensamkommande flyktingbarns ålder. Precis som om den här grabben var ensamkommande, han kom till Sverige när han var sex år.

Slagsmål i krogkön och att bära sig illa åt är en sak, men det här är riktigt vidrigt.

Att hänga ut och håna barn är dessvärre inget anmärkningsvärt i de Sverigedemokratiska kretsarna, snarare ett normalt beteende, och inget att förvånas över. Det här rör sig inte om något vare sig normalt eller demokratiskt parti.

Värt att notera är att alltför många verkar ursäkta rasistisk argumentation. Det var Åhléns fel, dom skulle inte utmanat, underförstått, svenskheten. SVT skulle inte haft med rap i sitt inslag. Kent Ekeroths beteende visar på vikten av medicinska åldersbedömningar etc. etc.

Sanna Rayman ligger i sin ledarkrönika i Expressen den 2 december farligt nära den gränsen. "Varför måste ni ändra på lucia?! skriver hon tre dagar efter det att Åhléns publicerat sin annons. 

En viktig anledning till att jag tar upp Sanna Raymans krönika är den visar på en utbredd missuppfattning om traditioner. Den att traditioner inte ska ändras. 

Det är tvärtom.

En tradition som inte förnyas dör till sist ut. Och kanske lever luciatraditionen redan på övertid. Unga kvinnor verkar inte gilla idén med amerikainspirerade skönhetstävlingar.

Ett annat problem är lussefirandet på förskolor. Dels är det dyrt med kläder för bara ett tillfälle, dels kan det väl knappast sägas ingå i personalens arbetsbeskrivning, att ordna underhållning för föräldrarna.

Jag är inte säker på att aktiviteterna för föräldrar ökar på förskolorna den 13 december, som Sanna Rayman påstår.

Många förskolor har ett elände med föräldrarna, hänsynslösa vuxna som struntar i sådana förordningar som fotoförbud. Och detta handlar inte bara om skyddade identiteter, utan även om föräldrar som kanske inte vill se sina barn på Facebook, delade av någon annan.

Det var annorlunda och enklare när kameran hette Kodak Instamatic, och bilderna hamnade i fotoalbumet.  

Tankar om maktdelning

När jag blev medlem i Centerns Ungdomsförbund i mitten av 70-talet var en bidragande faktor att jag fascinerades av tanken på ett decentraliserat samhälle, lokalsamhällesidén. Miljöpolitiken som var ny. Förutom fester och fritidsaktiviteter förstås …

En hel del av de grundvärderingar jag skapade (för det är ungefär så jag ser det fungerar) bär jag med mig, som övertygelsen om ett lokalt självbestämmande kombinerat med lika förutsättningar oavsett bostadsort. Inte så lite motsägelsefullt, men spännande.

[Annat har jag efterhand omprövat. Som verkligheten att om vi vill ha nationell demokrati, så får vi finna oss i att dela den tillsammans med andra nationer, som även dom vill ha demokrati. Världen blir de facto allt mera gränslös och då är det dumt att försöka hävda motsatsen. Att sträva mot en mera öppen värld ser jag som självklart, även om vägen dit är lång.]

Lokalt inflytande över, och insyn i, verksamheten anser jag fortfarande vara viktigt. Särskilt inom mantrat vård, skola och omsorg. Viktigare än det som kallas för valfrihet, men som rent praktiskt inte betyder mycket annat än att välja arbetsgivare till personalen. På bekostnad av öppenhet och meddelandefrihet.

Jag handlar min mat och andra produkter jag behöver från stora kedjor, typ ICA och COOP, det berör mig inte. Jag kan komma och gå som jag vill under öppettiderna. Jag betalar för varan, behöver inte bekymra mig hur vinsten används, eller hamna i någon beroendeställning. Går butiken i konkurs tar jag mig för egen maskin till nästa butik.

Lite annorlunda är det med att välja verksamhet för den som sedan blir beroende av det valda. Där känns det för mig viktigare med inflytande, insyn och lokal förankring. Vi ska också komma ihåg att det inte bara är valet av utförare som gäller. Det finns en fri marknad också. Den som väljer en lokal utförare av omsorgen kan snart visa sig ha valt Attendo eller Humana. Utan att ha blivit tillfrågad.

Att ta lätt på den problematiken ser jag inte som ansvarsfullt.

Vi ska inte heller ta lätt på det ekonomiska ansvaret samhället har. En bister sanning är att en åldrande befolkning kräver ett maximalt utnyttjande av de resurser, såväl ekonomiska som personella, som finns tillgängliga. Nödtvång kräver att verksamheten bedrivs så rationellt det bara går. I vissa fall, inte minst i små krympande kommuner, kan det innebära att omsorgen måste samordnas av en enda utförare.

Åter till maktdelningen. Att olika företag vill ta del av, och bli en del, av den nya marknaden ser jag inga konstigheter i. Däremot oroas jag över en situation där marknad, politiker och myndigheter driver på i en och samma riktning, och utifrån en given problemformulering.

Jag känner mig betydligt lugnare av en situation där marknaden driver på samtidigt som politiker och myndigheter faktiskt bromsar och inte ser utvecklingen som självklar, att det finns problem som inte kan lösas med ökad valfrihet.

Ungefär den situation som råder i dag. Med lite mera eftertänksamhet. En slags maktdelning som gör att allt för många viljor inte drar åt ett och samma håll.

Tryckfrihet – mörka moln över jubilaren

Den svenska tryckfrihetsförordningen firar i dagarna 250 år. Runt jubileumsfanorna blåser det snåla vindar.

Tryckfriheten hänger intimt samman med begrepp som yttrandefrihet och åsiktsfrihet. De olika termerna förklaras på ett bra sätt på den här sidan.

Tryck- och yttrandefrihet innebär dock inte att vad som helst får uttryckas. Det finns begränsningar i friheterna:

Viktigt är att brott mot friheterna hanteras i efterhand. Aldrig före. Då hade det varit censur.

Det är inte tu tal om utan att 250-åringen i dag är under press. Men knappast på grund av de orsaker som Expressens ledarredaktion anger i ett närmast hysteriskt ledarstick.

Bakgrunden till Expressens utfall, är att kulturministern Alice Bah Kuhnke, bland annat på initiativ från Jonas Gardell, vill lyfta frågan att även digitala medier ska behandlas som vanliga tryckta tidningar, och avkrävas en ansvarig utgivare, som tar ansvar för innehållet.

”Gör inte Facebook till ett sanningsministerium” dundrar Expressen. Hallå! Facebook skulle omfattas av samma regelverk som Expressen, och detta skulle alltså göra FB till ett sanningsministerium.

Om nu Expressens ledarredaktion ser sig själva som ett sanningsministerium, finns det anledning för dom att fundera över, om det verkligen är nyttigt med den typen av storhetsvansinne.

För oss andra som oroas över hur tryckfrihet och öppenhet naggas i kanten finns det gott om exempel, på sådant som är reella hot. Ett färskt exempel, denna gång från vårt östra grannland, är kontroversen Juha Sipilä vs YLE; frågor om jäv och otillbörlig påverkan på public service. I en intervju anser medieforskaren Anu Koivunen att statsministern Sipilä visar bristande omdöme.

Så där styrs media i Polen och Ungern, att regeringarna tar aktiv del i styrandet av Public Service. Vi känner även igen intentionerna från den tillträdande presidenten i USA, Donald Trump.

Och i Sverige har vi Sverigedemokraterna som tycker som de styrande i Polen och Ungern. Tydligt åskådliggjort i en radiodebatt med Sverigedemokraten, vice talmannen, Björn Söder och liberalen Birgitta Ohlsson. Den debatten ger mig kalla kårar.

Om hot mot yttrandefrihet och demokrati redogör Jessikka Aro för i en intervju i magasinet Omvärlden. Intervjun är gjord med anledning av Tryckfrihetens 250 år. Aro beskriver problemet med organiserade hatstormar, kanske inte så många till antalet, men envetna, och inte sällan från anonyma konton. Aro hade granskat ryska ”trollfabriker”, men arbetssättet är detsamma hos pseudonationalistiska grupper.

Alltså ett nätets brunskjortor som vandrar runt mellan olika artiklar, grupper och inlägg på sociala medier, inte minst Facebook. Ena stunden en hatkampanj mot en skolpojke av utländsk härkomst, därför att någon knäppskalle skrivit att han är över 18 år, sedan lite stöttning av Marcus Birro och Hanif Bali, därefter lite gillande av gaphalsen Joakim Lamotte när han gör reportage om en nazistisk demonstration. Och dyker det upp en färgad lucia hamnar brunskjortorna i extas. Ofta pekas Dagens Nyheter ut som särskilt opålitliga, och inte sällan med en terminologi som för tankarna till landsförräderi, i god antisemitisk anda.

Nu finns det förvisso dom som hävdar att vänsteraktivister är av samma skrot och korn (här brukar ofta liberal likställas med vänsteraktivist), men i så fall har jag en efterlysning:

Ge mig ett enda exempel på en tråd på sociala medier, som kapats av vänsteraktivister, för att spy ut sitt hat mot någon oskyldig. Ge mig det, eller var tyst!

Gruppen ”Jag Är Här” som drogs igång av Mina Dennert, som gör ett storstilat arbete för att ta över grupper som kapas av brunskjortor, visar att näthat kan motverkas.

Och med lite annorlunda kommentarer än de kapningar vi dessvärre vant oss vid.

Det går att göra skillnad.

Gustaf Fröding och Fidel Castro

Det kan inte hjälpas utan att jag tänker på Gustaf Fröding när jag läser en hel del tvivelaktiga runor om Kubas forne diktator Fidel Castro. Inte minst från folk som kallar sig liberaler.

Bild från Wikipedia

Den gode han är väl ej så god,

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå. 

Stroferna är hämtade från dikten ”En fattig munk i skara”. Jag avstår från att dela upp i text och undertext, men tankarna går därhän att vi kanske ska hålla igen med dömande. Bibelcitatet ”den som är utan skuld kaste förste stenen” är heller inte helt utan relevans.

Den jag tycker bäst sammanfattat Fidel Castros gärning och ogärning är Dala-Demokratens Göran Greider. Läs för det är läsvärt.

Fidel Castro ledde en diktatur, men sådana har det då sannerligen funnits gott om, och finns fortfarande. Utan att de som kallar sig västvärldens demokratier har visat någon större vilja till organiserade bojkotter.

Under större delen av Kubas isolering visades inga som helst tecken på tvingande sanktioner mot F. W. de Klerks Sydafrika. Apartheidregimens Sydafrika sågs som en självklar del av det brittiska samväldet. Protesterna var få.

Ett antal diktaturer har kommit och gått under årens lopp. Många så kallade demokratier (inte alla) förfasades över militärkuppen i Chile. Men slutade det handlas med Pinochetregimen? Nä. Salpeter till gödning och sprängämnen är alldeles för viktigt.

Samma med oljan. Det smörjer stater med fria val i deras ickekamp för demokrati.

Fidel Castros största brott var att han var socialist. Inte att han styrde en enpartistat. Sådana finns det nämligen gott om. Men, som sagt, man biter inte den hand som föder en.

Hur är det med Thailand förresten? Landet som håller på att utvecklas till en diktatur. När läste ni senast en liberal skribent föreslå ett verkningsfullt embargo i form av resebojkott?

Nä, mitt råd till högljudda opinionsbildare, som talar om Kuba som om det vore den värsta diktaturen som existerat, är enkelt:

Flytande tvål på tandborsten!

Identitetspolitik i ord, bild och ton

Det går alldeles utmärkt att bli glad över public service. Efter att ha blivit tipsad kollade jag Världens Sofia Jannok på SVT Play. En dokumentärserie i tre delar producerad för SVT.

Bild från SVT. Länk ovan.

Sofia Jannok är såväl mångsysslare som världsartist från Sápmi. Även renskötare. Och hon tvekar inte att ta politisk ställning. Med rötterna i det samiska samhället bär hon arvet med sig från ett Sverige som inte behandlat sina minoriteter väl. Engagemanget för ursprungsbefolkningar och minoriteter är starkt. Även mot rasism och främlingsfientlighet.

Dokumentär, fakta, underhållning, samhällskritik. Public service när den är som bäst.

En bakgrund till att SVT sänder en sådan här dokumentär är den för många så förhatliga identitetspolitiken. Alltså ett uppdrag om ett brett programutbud som skildrar verkligheten; mångfald, ursprungsbefolkningar, minoriteter, sådant som inte ligger inom den vanliga normen. Även sådant som inte är till fördel för media som i första hand jagar tittarsiffror.

I dagens mediedebatt är det nyttigt tänka på, att ett sådant här program, med största sannolikhet inte skulle vare sig producerats eller sänts i Polen eller Ungern. I dessa länder håller begreppet fri media på att urholkas till att journalistiken ska bygga på unken nationalism. Media ska användas som verktyg för att bygga upp en slags ideologisk nationell identitet. Alltså samma system som vi trodde de forna östländerna lämnade i och med järnridåns fall.

Så var det inte.

Naturligtvis ser Sverigedemokraterna Polen och Ungern som förebilder när det gäller mediepolitik. Inte bara SD för den delen. Även i borgerlighetens utkant frodas konspirationsteorier om att public service är vänsterstyrt.

Naturligtvis rent nonsens. Public service har en opartiskhet som ibland tar sig bisarra uttryck. Ståupparen Soran Ismael kunde inte kombinera rollen som komiker och samhällsdebattör inom SR under valrörelsen, på grund av att ha blivit attackerad av några Sverigedemokrater i den så kallade järnrörsskandalen (även om det rörde sig om aluminium).

Märker ni glidningen? Ett antal Sverigedemokrater attackerade Soran Ismael, och därefter kunde han inte delta aktivt i samhällsprogram, därför att han häcklar dessa individer i sin roll som komiker. Objektivitet och opartiskhet?

Ett annat exempel där opartiskheten gick överstyr var när SVT för några år sedan rapporterade om resultat från klimatforskningen. Alltför ofta slog public service knut på sig själva för att leta upp någon som inte höll med klimatforskarna. Sedan spelade det ingen roll om det var en kannstöpare, som aldrig någonsin vare sig praktiskt eller teoretiskt ägnat sig åt klimatforskning. Allt i opartiskhetens heliga namn. Det har blivit bättre men det tog tid (rapportering av vetenskap bygger på det som är publicerat i vetenskapliga tidskrifter, det som publiceras där är fackmässigt granskat).

Stark kritik fick också SVT för sitt närapå hemma-hos-reportage med Vàvra Suk och Nya Tider. En tidning med starka kopplingar till den nazistiska sfären. Peter Wolodarski är inte tyst även om många skulle önska det. Konspiratoriska anklagelser mot Wolodarski och DN är vanligt förekommande inte bara i SD-kretsar, utan även inom delar av borgerligheten. Rikspolitiker som låter riktigt otäcka påhopp ligga kvar på kommentartrådar, oemotsagt. Jag är inte säker på att sådana politiker värderar det svenska fria ordet speciellt högt. (Det kommer ett inlägg om detta framöver.)

Det som kännetecknar public service och seriösa medier är öppenheten. Public service har en granskningsnämnd, som fäller inslag som strider mot exempelvis opartiskhet. Pressens opinionsnämnd finns som granskare av tidningar. Det går alltid att föra öppen debatt om och kring seriösa medier.

Mot bakgrund av den debatt som pågår kring massmedia kan jag bara dra en slutsats:

Slå vakt om public service!

[Personligen har jag för tillfället ingen TV, och betalar därför ej heller licens, om någon undrar över detta. Däremot utnyttjar jag den fria SVT-sajten.]

Den amerikanska drömmen rostar

Visst blir det mycket USA-val just nu, men ämnet är intressant såtillvida att där finns gemensamma beröringspunkter med Sverige även om skillnaderna är stora. Bitvis mycket stora.

Jag utgår från den kraschade tillverknings- men främst bilindustrin i USA, i det som lite vanvördigt men träffande kallas för rostbältet.

Jag börjar med att spekulera lite fritt om varför följderna blev så enorma i det som tidigare kallades tillverkningsbältet:

USA har av tradition aldrig haft någon stark fackföreningsrörelse, relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare har varit hårt styrd av marknaden, utbud och efterfrågan. En mycket lös arbetsrättslig lagstiftning.

Ett företag, som konkurrerade på en marknad med fallande priser, kunde fortsätta göra detta med framgång, genom att helt enkelt hålla tillbaka lönerna, samtidigt som det var lätt att göra sig av med personal. Utbud och efterfrågan gällde även på arbetsmarknaden.

Några starka incitament fanns inte för att öka kompetensen bland de anställda eller rationalisera, eller ens investera, för att tillverka en billigare produkt mera effektivt (arbetskraften var ju billig). Samtidigt låg en del av den amerikanska drömmen och skavde, den om att varje medborgare skulle äga en bil, och då helst en stor, bensinen kostade inte så mycket.

När amerikanerna själva sedan började efterfråga mindre praktiska bilar, billigare i drift, ja, då blev kraschen ett faktum, och stenhård. En efterbliven tillverkningsindustri hade gått ur tiden. Och en stor mänsklig resurs blev degraderad till bidragsberoende.

Tiden kan inte kan vridas tillbaka, även om Trump talar om att ”vi ska ta tillbaka vårt land”. Besvikelsen kan bli monumental. Och även farlig.

Att ta landet tillbaka är säkert en dröm för den stora grupp som säger sig vara ”Främlingar i sitt eget land”.

Radioprogrammet ”Godmorgon, världen” hade för någon dag sedan en dokumentär på detta tema: Främling i sitt eget land

Arlie Russell Hochschild är det som genomfört forskningen, som redovisas i programmet, och som även resulterat i boken Strangers in their own land

Arlie Russell Hochschild hade intervjuat människor från den konservativa arbetarklassen, Trumpanhängare, i Lake Charles, Louisiana. Människor som i likhet med dom i rostbältet fått se den amerikanska drömmen lösas upp (här i Lake Charles är den viktigaste industrin petrokemisk).

Konservativa värderingar, religion, nej till abort, ingen identitetspolitik ingår som viktiga delar i tankegodset (i det konservativa USA kan vi utgå från att jämställdhet, i form av att en kvinna har rätt att vara självständig, skaffa sig en bra utbildning och kunna leva på sin lön, ses som förhatlig identitetspolitik, så konservativt och bibeltroende är det). I Lake Charles finns en större bokhandel, och den saluför främst biblar. Demokratiskt styrda öst- och väststater nämns med förakt, liksom regeringen i Washington. Människorna känner sig svikna, men finns det någon väg tillbaka?

Förmodligen inte.

Det tas inte upp i programmet, men jag ser jätteproblemet framför mig. Ungdomar som växer upp, vidgar sina vyer, prövar sina vingar och gör karriär. Kommer dom att vilja utvecklas i en stad där den stora bokhandeln företrädesvis säljer biblar? Kommer unga kvinnor att slå sig ner i ett samhälle, där hemmet ses som den naturliga platsen för kvinnan? Där ett homogent samhälle ses som en garant mot mångfald.

Risken för Lake Charles och liknande städer och samhällen är att just de ungdomar dom är i störst behov av lämnar för att inte återvända. Dom kommer att flytta till de förhatliga större metropolerna och bygga sin framtid där. Och att Donald Trump genom sitt återupprättande av amerikanska värderingar, den amerikanska drömmen, paradoxalt nog, är pådrivande i den utvecklingen.

Och då är frågan vad som händer med Lake Charles. Inte minst i en värld som försöker göra sig kvitt ett ålderdomligt fossilberoende. 

Likheterna med svenska förhållanden, inte minst bruksorter med problem, överlåter jag till läsaren att fundera över.

Inte f-n blir det kallare …

Ända sedan klimatdebatten tog riktig fart, ungefär i samband med att Nobels Fredspris tilldelades IPCC och Al Gore 2007, har jag hört ständiga påståenden om att den globala temperaturen snart kommer att sjunka. Inte från verksamma meteorologer, eller arbetande inom närliggande forskningsområden, men väl från högljudda grupper, för enkelhets skull kallade klimatförnekare, och inte sällan med intressen som rör kol och olja.

Att finna några i gruppen klimatförnekare, som seriöst forskar kring klimatet är synnerligen svårt. Roy Spencer tillhör ett av undantagen, men han har å andra sidan skrivit under ett dokument som deklarerar att Gud allomfattande styr klimatet. Spencer tas inte riktigt på allvar i forskarkretsar (Cromwall Alliance).

Alldeles i början av det här seklet satt professor emeritus Peter Stilbs i en Tv-studio, och ville sätta en slant på att det skulle bli kallare framöver, att vi skulle få se temperaturerna sjunka den närmaste 30-årsperioden. (Jag skrev om detta 14 februari 2010.)

Resultat: 2010 blev det varmast uppmätta året, sedan 2014, därefter 2015, och nu 2016.

Och inget tyder på att trenden med ökande temperaturer kommer brytas av. Taggigt, oregelbundet, men obevekligt.

Kunskapen är gammal. Redan år 1896 beskrev Svante Arrhenius processen som förklarar växthuseffekten, att vissa gaser ser till att jorden lånar en del av solens instrålning, och därmed möjliggör liv.

Tiden är ny, och vi tillför ständigt en ökande halt koldioxid till atmosfären, hämtade från epoker när växter och djur lades i lager, för att bli dagen kol, olja och naturgas.

Även i Sverige märker vi nu förändringarna. Temperaturmässigt refererar vi till perioden 1961-1990, det som kallas normalen. Av de senaste 16 åren är det bara 2010 som varit kallare än den normalen. Dessa 16 år kommer bli 17 år. Antalet varma månader kommer bli fler, kalla månader färre, sällsynt med kalla år.

Till en början präglades klimattyckande mycket av påståenden om att forskarna mätt fel, fuskat med uppgifter, att det var solfläckarna som styrde, att koldioxiden i stället kom från vulkaner, att det bara var bra om det blev lite varmare, att det fanns självstabiliserande inslag i klimatet, att det mesta var överdrifter, att enskilda forskare i själva verket var kriminella, att forskningen var ett beställningsarbete för att kunna höja skatterna etc. etc.

I dag har klimattyckandet än mera övergått i att måla upp en hotande grön diktatur. Det är i princip den gamla konspirationsteorin om New World Order som kommer till heders. Att världen i själva verket styrs av en liten elit, som rycker i världens ledare, som likt sprattelgubbar anpassar sig. En konspirationsteori som har obehagliga kopplingar till antisemitism och det förfalskade Sion Vises Protokoll.

Ann Löfving-Henriksson och Jacob Nordangård hör till de värsta konspirationsteoretikerna bland de svenska klimatförnekarna. ”Klimatupplysningen” heter bloggen, men det mesta verkar handla om konspirationsteorier. Och ingen där verkar reagera, diskussionerna kring inläggen bär alla kännetecken som präglar en sekt. 

Och med tanke på att gruppen är av i det närmaste total avsaknad av underbyggd vetenskap är det kanske inte så konstigt. Dessvärre verkar detta gälla även den tillträdande presidenten i USA.

Var finns det glömda folket?

Ledarskribenter och opinionsbildare tävlar just nu i att prestera analyser av valresultatet i USA. Ska vi tro på en del av dessa avgjordes valet av en tyst majoritet, ”det glömda folket”, som känner sig utelämnade av etablissemanget (oklart vilket), och som inte fått göra sin röst hörd förrän valdagen. Och då straffades de etablerade politikerna.

Undertonen i många analyser är att det bara är Sverigedemokraterna som lyssnar på det glömda folket, och att övriga också måste göra på samma sätt. Inklusive att medierna ska förhålla sig neutrala till ”det glömda folkets” tankegods. Annars kommer Sverigedemokraterna att bli landets största parti.

Ungefär som att bota diarré med ricinolja.

Jag blir heller inte klok på vad det är man ska lyssna på. Marcus Birro har även han åkt runt bland människor som påstår att ingen lyssnar på dom … ”de unga männen på landsbygden, i de små orterna, som släntrar in på den lokala syltan för styrkedryck runt lunch redan”. Jag tror inte riktigt på det där …

Jag lyssnar på ”det glömda folket” varje dag genom att jag tar del av nyheter, bloggar och flöden på Facebook. Ibland Twitter.

Jag tar del av reaktionerna från ”det glömda folket” när Expressen publicerar en debattartikel skriven Emerich Roth, som överlevde förintelsen, och som kraftfullt varnar för en normalisering av SD. Jag läser hur ”det glömda folket” vräker ur sig hat mot en av de sista människorna på det här klotet som kan vittna om vad som föregick judeförföljelserna. Jag kan intyga att ”det glömda folket” inte skyr vad dom säger.

Jag läser på Facebook om Polarbröd som ska starta ett integrationsprojekt genom att se till att våra nyanlända kommer ut i naturen. Ansvariga på Polarbröd lät kommentarer från ”det glömda folket” om bojkott mot företaget stå kvar, men strök bort kommentarer som var grovt rasistiska. Innan de värsta kommentarerna ströks kunde man dock läsa om såväl knivmord som gruppvåldtäkter, blandat med SD-propaganda.

Skribenter som anser att dom ska förhålla sig neutrala till SD, dess svans och ”det glömda folket” betecknar jag som vettlösa.

Det kan tyckas som en liten petitess, men det speglar ändå tidsandan, reaktionerna över att en kvinna refererar SHL-matcher. I princip efter varje match får Lena Sundqvist ta emot näthat via Facebook eller Twitter. Opinionsbildare som Ann Heberlein och Alice Teodorescu behöver inte bry sig om såna här detaljer, utan kan i stället utveckla teorier om hur identitetspolitik och genus gör livet surt för ”det glömda folket”. Sportintresserade i det här fallet.

Byggnadsarbetare också för den delen. Det är väl ändå för djävligt att det ska komma in kvinnor och ha synpunkter på arbetsplatsen! Sådant ska inte byggare tillhörande ”det glömda folket” behöva stå ut med. Jag förstår att dom kanske väljer SD nästa val, och att Alice Teodorescu och Ann Heberlein håller med.

Det underlättar även för opinionsbildare att stryka de här grupperna medhårs. Den som håller med slipper höra feministfitta, som i sammanhanget kan betecknas som milt.

Från Eskilstuna-Kuriren. Länk nedan.

Det ligger mycket i det Eskilstuna-Kuriren skriver i sin ledare ”Vilka talar GP till” (där Alice Teodorescu är chefredaktör). Och till vilka talar Ledarsidorna, där Ann Heberlein skriver?

Jag kan inte se annat än att dom talar till en ren mobb, aggressiv, och som dessutom har otvetydiga kopplingar till den extremnationalistiska sfären, inklusive Sverigedemokraterna.

En grupp som snarast borde betecknas som ”det högljudda folket”.

Snökaos eller hybris

Det har väl hunnit skrivas några spaltmeter vid det här laget om att inte snöröjningen inte fungerade i huvudstaden för några dagar sedan.

Jag håller med om att beredskapen var dålig.

Det fanns inga fungerande rutiner för ett snöfall som skulle kulminera på 40 cm. Och det är inget som röjs bort i en handvändning, och för en sådan situation måste det finnas beredskap.

Bild från SR

Om vi tror att samhället ska fungera som vanligt vid ett sådant tillfälle blir det kaos. När folk ändå ger sig ut på vägarna blir situationen för snöröjarna motsvarande att köra plogbil i rusningstrafik. Det går inte.

Vad jag vet hade inte myndigheterna någon färdig plan för att få folk att stanna hemma. I stället korkade staden igen, och upphörde att fungera av den anledningen. Snöröjningen blev till ett elände mitt i all trafik.

Det är inte lätt att stänga ner verksamheter, som vi är vana vid ska fungera, men alternativet kan paradoxalt nog vara att återhämtningen för dessa funktioner tar än längre tid. Det är volymen människor som rör sig i transportsystemen som måste ner till ett minimum i sådana här situationer. Att sortera bort det som inte akut nödvändigt utan kan skjutas upp till morgondagen. Att skolor ska vara öppna som vanligt tycker jag känns som att utmana ödet.

En färdig plan för att underlätta för snöröjarna.

Sedan är det vissa opinionsbildare som inte kunnat avhålla sig från att göra sig lustiga över faktumet att trottoarer, gång- och cykelvägar är det som ska snöröjas först. Populärt kallat jämställd snöröjning. Jag kallar det för prioriterad snöröjning.

Konceptet anser jag vara genialt: Att i första hand underlätta för dom som går, cyklar eller åker kollektivt. Något som även får som direkt konsekvens att antalet olyckor minskar. Att det ändå blir gnäll är inte så konstigt. Det låter när en grupp som vant sig vid att ständigt prioriteras inte längre får stå först i kön.

Men, kommer det fyra decimeter snö är det viktigaste kanske inse att allt inte kan klaras på en gång.

Efter Trump

Oavsett vem som vinner presidentvalet i USA är det berättigat att tala om perioden före och efter Donald Trump.

Dagens Nyheter hade i söndags (6/10) en lång fördjupande artikel om Donald Trumps väg till att bli presidentkandidat för republikanerna (dessvärre bara tillgänglig för DN-prenumeranter, men videon är sevärd). Tankegodset i hans argumentation är ingalunda nytt, det rör sig om gamla konspirationsteorier med rötterna i ”Sion vises protokoll” från det gamla Tsar-Ryssland. Antisemitiska idéer.

Alltså att en konspiration skulle styra världen; media, politiker, kapitalister, fackföreningsrörelser har gått samman för att gemensamt driva världen i önskad riktning. Genom att förneka klimatförändringarna har Donald Trump även lagt till att forskare och vetenskapsmän är korrumperade och ljuger. Och springer i etablissemangets ledband.

Donald Trump själv är försiktig med att peka ut det hela som en judisk konspiration. Även om han lyckas dåligt. Att en av världens ständigt förtryckta minoriteter beskylls för all världens elände är inget nytt. Så gjorde nazisterna i Tyskland på 30-talet, och då ska vi komma ihåg att Tyskland under mellankrigstiden var mindre antisemitiskt än sina grannländer.

Precis som om Donald Trump inte har något egenintresse av att peka ut konkurrenter som kriminella.

Det finns gott om Trumpar i världen, och även i Sverige. Politiker och opinionsbildare som i sin argumentation gör gällande att media ljuger, att forskare och vetenskapsmän är korrumperade, att dessa Trumpar redovisar sanningen samtidigt som de förföljs av etablissemanget. Infowars med den ökände Alex Jones i spetsen är något av primärkälla till många av de ”sanningar” som sprids bland de här konspirationsteoretikerna. Det finns även kopplingar mellan Infowars och Sverigedemokraterna.  

I en del fall sitter de här Trumparna i ledningen för sina länder, som i Polen och Ungern, där den fria pressen har börjat beskäras på ett obehagligt sätt. Det gäller för civiliserade politiker förhindra att så även sker i Sverige. Det finns tillräckligt med brun nationalism i Europa. Det finns ingen anledning att normalisera Sverigedemokraterna.

Den stora faran med Trumps konspirationsteorier, inte minst bland hans anhängare, är att valet, vid en förlust för Trump, kommer betecknas som riggat. Att kapitalägarna och fackföreningsrörelsen tillsammans med media, styrda av judarna, förvägrar amerikanerna att styra över sig själva. En mycket farlig situation.

Skulle Trump vinna valet, då måste han börja infria sina löften om att ”göra Amerika stort igen”. Kolgruvorna ska öppnas igen, stålindustrin ska fås att blomstra.

Det kommer inte att hända. Även om presidenten vill få fart på verksamheten med kol och stål, handlar det om produktionsmetoder som är föråldrade och för alltid borta från USA. Framgångsrik industriproduktion i dag är teknikintensiv och rationell. Trump strör löften kring sig som vore det ett förflutet sekel. Gränserna ska stängas, illegala invandrare kastas ut. Normen ska vara den vite kristne heterosexuelle mannen. Alltså en minoritet av det stora landets population.

Frågan infinner sig: Om Trump får igenom delar av sitt populistiska program, vad händer då? Vad kommer hända när ett isolationistiskt USA tappar marknadsandelar, och folk får det sämre i stället för bättre?

Kommer USA i ett sådant läge göra sig av med den gamla skåpmat Donald Trump levererat? Eller blir resultatet ännu mer av det dåliga?

Oavsett valutgång kommer världen i morgon att vara en osäkrare plats.

Statlig sjukvård eller Storregioner?

En gigantisk indelningsreform av Sverige, från dagens 21 län till sex stora regioner har under en tid, tämligen högljutt, debatterats i landet.  

Ja eller nej till denna reform är vanligen huvudspåret i diskussionen.

Bild från SVT

Två alternativ som jag inte tror existerar. Verkligheten är nog snarare att valet står mellan Storregioner eller att Staten tar över ansvaret för akut-, intensiv- och specialistvård. Ungefär som skedde i Norge:

Vid sekelskiftet för 15 år sedan var den norska hälsovården i kris med svarta hål i ekonomin, långa köer och stor ojämlikhet i vården beroende på var i landet man råkade bo.

Jag är övertygad om att det behövs en ordentlig reformering av vården i Sverige. Primärvården är eftersatt samtidigt som akut-, intensiv- och specialistvården är fragmentiserad. Jag tror det behövs både decentralisering och centralisering.

En decentralisering av primärvården och dess uppgifter. Vårdcentraler som fungerar som närakuter och samtidigt servar befolkningen med den mera vardagliga sjukvården.

Akut-, intensiv- och specialistvård är sjukvård av helt annan dignitet och kräver ett sjukhus med såväl teknik som kompetens. Akutvård i dag börjar när ambulansen är på plats, men mycket av debatten verkar ligga kvar i slutet av 70-talet när en ambulanssjukvårdare skulle genomgå en 6-veckors sjukvårdsutbildning … Då kunde verkligen varje kilometer extra vara livshotande.

Jag tror inte på små sjukhus som inte kan ge fullskalig akut-, intensiv- eller specialistvård. En vård som kräver mycket resurser både vad gäller tekniska hjälpmedel och kunnig personal. Jag tycker inte att vi ska ha förlossningsavdelningar som inte klarar av en besvärlig komplikation.

Och det säger sig självt att specialiserad teknik, inklusive specialister, bara kan finnas utifrån ett tillräckligt stort befolkningsunderlag.

En problematik inom vården som måste lösas är patienter som i onödan använder sig av akutsjukvård och patienter som avbokar schemalagd vård. Sådant är kostsamt. Sedan måste den medicinska bedömningen gälla om vilken som är i behov av vård först. Det är inget som politiker ska lägga sig i. Vårdgarantin ger jag inte så mycket för, i synnerhet inte när det dyker upp nya behandlingsformer som kan lösa ett ackumulerat behov, typ starr eller höftleder.

Det kommer bli en smärtsam omorganisering av svensk sjukvård. Ingen har riktigt velat ta tag i frågan, parallellen till Norge före sekelskiftet är slående. Dagens regiondebattörer verkar heller inte vilja ta tag i frågan.

Att stärka primärvården, ytterligare specialisera sjukhusvården och med det låta ett antal mindre sjukhus stryka på foten, kommer att trampa på många ömma tår.

Arktis på väg i katastrofens riktning

När vi nu i dagarna väntar vinterns första rejäla snöfall, kan det vara lämpligt att titta till hur det ser ut med vintern i det område där borde vara riktig vinter.

Det är dåligt med vintern i Arktis, och det ser inte ut att bli någon ändring den närmaste tiden.

Hösten har varit rekordvarm i trakten av Nordpolen, med temperaturer som saknar motstycke under överskådlig tid.

Hela arktiska området har varit, och är, rekordvarmt denna höst. Isbildningen går sällsynt trögt och visar all-time-low för att vara i slutet av oktober.

Djur som isbjörn, säl och valross är beroende av is och har det riktigt besvärligt nu. Och att isbildningen ska sätta fart, och komma ikapp, är inte troligt med sådana här femdygnsprognoser(och så här har det sett ut länge nu):

2014 var det varmaste året som uppmätts, det rekordet blev slaget med råge av 2015, som kommer hamna långt efter 2016. En el Niño har förstärkt trenden av global uppvärmning, men trots att den episoden har klingat av, så håller de närmast extrema temperaturerna i sig globalt sett. Och det är värst runt Arktis, med temperaturer på upp till sex grader över normalen 1979-2000.

Det värsta scenariot är att länder, gränsande till de arktiska vattnen, börjar se det möjligt utvinna olja och gas, via borrplattformar ute till havs. Dels på grund av olycksrisken med ett oljeutsläpp i det kalla vattnet, oljan vill helt enkelt inte brytas ner i kylan, dels för att man verkligen då har tagit steget över till att ösa på klimatförändringarna genom att utnyttja den förändring av klimatet som redan skett.

Mest forskning om vad som händer i Arktis vid stigande temperaturer sker i Alaska. Effekterna märks på tinande permafrost, landsänkning, havsnivåhöjning, smältande glaciärer, jordskred, metangas som frigörs etc. Vetenskapsradion har ett nästan 20 minuter långt program om detta.

Mest akut tror jag är vi får ett internationellt skydd mot exploatering för Arktis. Omställningen till ett fossilfritt samhälle måste skyndas på, och vi lär bli varse om att vi ändå kommer att få handskas med en hel del kostsamma åtgärder för att klara klimatförändringarna.

Att det ändå finns enskilda och politiker som tvivlar på klimatförändringarna, och orsakerna till dessa, kan vi bortse ifrån.

Det kommer alltid att finnas folk som ägnar sig åt kunskapsförakt, vetenskapsförnekelse och konspirationsteorier.

Som en krönika

Att skriva blogginlägg är inte alltid så enkelt. Att tycka är en sak, att belägga det skrivna med relevanta referenser en annan. Den processen kan vara tidsödande.

I dag struntar jag i referenser. Jag bara tycker. Det är fullt tillåtet.

Även om jag ibland hör meningar avslutas med ”men det får man ju inte säga i det här landet”. Ett uttryck som närmast på ett genialt sätt bevisar, att orden är lögn, redan innan meningen ens är avslutad.

Jag har noterat att polisen börjat föreläsa om svenska lagar för nyanlända. Varför bara till den gruppen? Väldigt många som helt saknar utländsk anknytning skulle behöva minst en föreläsning. Vi har bra lagar mot exempelvis våld i nära relationer. Hade dessa efterlevts hade det inte behövts några kvinnojourer eller skyddade boenden. I mörka stunder tror jag fixeringen på invandrares kvinnosyn beror på att man helt enkelt inte vill ta itu med sin egen.

Sverige har religionsfrihet. Om någon vill be till Mammon, Allah, Jehova, Gud eller Gudar är det inget jag har med att göra. Samma med klädsel. Om en kvinna tar på sig en burkini för att slippa frysa under Vansbrosimmet, eller för att skyla sig, är inget jag ska lägga mig i. När jag åker buss eller rör mig i metropolen Falun ser jag många slags människor i olika kläder. Även kvinnor i slöja. Ärligt. Den som stör sig på detta kanske borde söka professionell hjälp.

Det här landet är mångkultur. Vi firar jul, midsommar, ramadan, halloween, alla möjliga högtider. En del sedan gammalt, av tradition, andra nyare och importerade. Tiden står inte stilla.

Det finns tiggare i det här landet. Jag undrar hur många det är som haft större bekymmer med dessa än att tvingas gå en meter extra? Jodå, vi kan förbjuda tiggare, men jag tror inte dom försvinner. Sedan känner i vart fall jag en instinktiv motvilja mot en lagstiftning riktad mot de svagaste i samhället, även om dom inte råkar vara svenska medborgare.

Riktigt roligt blir det när personer, i avoghet mot mångkultur, multireligion och öppenhet i största allmänhet, börjar prata om att emigrera. Flytta till ett land som inte har så många utlänningar. Flytta till ett land där man tar seden dit man kommer.

I Sverige börjar det bli lite si och så med sederna. Av tradition har vi i det här landet inte brukat bry oss så mycket i hur människor lever. Det håller på att bli en förskjutning. Allt mera synpunkter på att människor från främmande länder inte riktigt ser ut som vi eller riktigt lever som oss. Men djävulen ta dom om dom firar midsommar som en riktig svensk; byxorna halvt ner över arslet och spy i rabatten.  

Om nu dessa individer, som tycks avsky mångkultur, multireligiositet och ett tolerant samhälle väjer att dra (jag skulle tycka det vore befriande), så hoppas jag att dom inte väljer Polen eller Ungern.

Där finns redan tillräckligt med nationalistiskt elände. 

Trodde aldrig att jag skulle referera till någon SD

Nu gör jag det. I alla fall indirekt. För det här handlar om det absoluta avskrädet inom svensk politik. Bottenskrapet som hotar politiker, myndigheter och enskilda som har osmaken att inte ställa upp på bisarra nationalistiska idéer, som inte anses patriotiska nog.

För ett tag sedan arrangerade det på Gotland en demonstration mot rasism och sexism, arrangerad av Feministiskt Initiativ och Vänstern. Detta efter att fullblodsnazister i form av Svenska Motståndsrörelsen börjat agera helt öppet i Visby. Ni vet dom där som åkte till Jyväskylä och hamnade i fängelse för knivöverfall. Bakgrunden till nazisternas aktivitet var att en åklagare inte såg det som möjligt att väcka åtal för våldtäkt i samband med ett uppmärksammat fall. (En åklagare måste kunna väcka ett så pass hållbart åtal, att det kan resultera i en fällande dom, annars har åklagaren skyldighet att lägga ner.)

Med öppet nazistiska Svenska Motståndsrörelsen som försångare satte ett veritabelt drev igång med att hota åklagare, polis, politiker och andra utifrån tesen att en invandrare som är anklagad för våldtäkt per automatik är skyldig. Någon utredning eller rättegång behövs inte. En mobb satte igång med att kasta sten på en flyktingförläggning, om de som bodde där hade med saken att göra var oväsentligt.

Två Sverigedemokrater som faktiskt visade sig respektera rättsväsendet, ansågs inte ideologiskt renläriga, utan förföljdes på sociala medier högerextremister tills dom avgick. Då har det gått ganska långt …

Jag måste hålla med i deras sakliga ställningstagande.

Jag tycker trots detta, att ingen kan tvivla om vad SD är för ett parti. Visserligen är det öppna nazister som drivit på näthatet, mot dessa Sverigedemokrater, men det finns inga vattentäta skott, snarare kanaler, mellan SD och de öppna nazisterna. Den som tvekar kan med fördel gå in på SD-sidor och studera vad som skrivs. Jag har inte, trots att ett par dagar gått sedan de gotländska regionfullmäktigeledamöterna lämnade sina uppdrag, hört någon från SD:s ledning försvara dessa. Det SD centralt ägnat sig åt den senaste tiden verkar i stället ha varit att dra igång en massiv näthatskampanj mot en 15-årig pojke. Prioritering. Den som fortfarande tror på SD:s nolltolerans får gärna motivera varför.

Det var Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet som organiserade demonstrationen mot rasism och sexism på Gotland, men även företrädare för andra partier deltog. Detta är naturligtvis ett konsekvent agerande. Och det säger sig självt att gotlänningarna vare sig vill ha sexuella övergrepp, våldtäkter eller våldsbrottsdömda nazister på sin ö.

Dessvärre finns det fler dimensioner och bottnar i den här härvan. Vissa mer eller mindre tvivelaktiga opinionsbildare, som exempelvis Marcus Birro och Joakim Lamotte (mera öppna extremister som Annelie Sjöberg bortser jag helt från), tar mycket gärna tillfällen i akt att klandra feminister för att inte ta sexuella övergrepp eller våldtäkter på allvar.

Vi backar bandet. Vad är en våldtäkt? I dag har definitionen klarnat. I princip en kvinna som inte riktigt har förmågan att säga nej. Att lagen ser ut på detta sätt vill jag säga till största delen beror på en förhatlig feministiska kamp. Alltså de krafter Lamotte, Birro med flera hånar.

Hand upp, den som aldrig i något kompisgäng hört någon närapå skryta över att knullat en tjej som varit ordentligt full!

Detta är enligt lagens anda en våldtäkt, men kanske behöver lagen skärpas ytterligare för att ge åklagaren bättre verktyg att väcka åtal.

Tänk efter noga nu. Det här handlar om tält på festivaler, fester i campingstugor, husvagnar på raggarträffar, midsommarfester i avlägsna fäbodar … och lägenheter i Visby. Det handlar om att vidga våldtäktsbegreppet, och ingen ska komma och påstå att feministerna är motståndare till en sådan förändring.

Och med tanke på pellejönsar som Lamotte och Birro är jag en stolt feminist.

Trump, Åkesson och genus

För några dagar sedan fastnade jag i TV-soffan framför en USA-dokumentär med rubriken Genusbuggen (programmet är tillgängligt på SVT Play fram till den 6:e april 2017).

Dokumentären handlar om programmeringsbranschen, om hur det till en början var mest kvinnor som arbetade med och utvecklade programmeringen för datorer, men att verksamheten i dag i stor utsträckning utvecklats till en subkultur med machoattityder.

 

Från SVT, länk ovan

Dokumentären tog upp problem med en sexistisk jargong, stereotypa könsroller (framsprungna ur ett manligt ideal) och ett ifrågasättande av kvinnor, just för att dom inte är män. Unga kvinnor som utbildade sig till programmerare som fick frågor och ifrågasattes på ett sätt som inte skedde med deras manliga studiekamrater.

I programmet visades även exempel på att synsättet är på väg att ändras, att en stereotyp syn, och förutfattade könsroller inte är acceptabel. Bolaget som producerar Barbie-prylar tvingade be om ursäkt, efter att gett ut en bok, som skulle ta in it-tekniken i Barbie-världen, men som försåtligt påstod att tjejer inte klarade av denna. Det var inga militanta feminister som tvingade fram denna ursäkt, det var de stora tidningarna som undrade vad i h-e Barbies skapare höll på med.

Framsynta företag i USA, som arbetar med datateknik, inser att det här inte är bra. Att det i längden är uselt, att exkludera hälften av marknaden. Och räknar vi sedan bort alla som inte är vita heterosexuella män så blir det en gigantisk exkludering.

Företagen börjar helt enkelt tänka i banor av en kraftig identitetspolitik på företagsnivå. Genustänkande och mångkultur, inte minst på chefsnivå.

Nu är naturligtvis inte en bransch, som håller på med dataprogrammering, ensamma om ett stereotypt tänkande, som är svårt att bryta. Det heter ofta och så vackert att kvinnor blir anställda om de är tillräckligt kompetenta, men det påståendet är naturligtvis inte värt ett vitten så länge som bara en liten del av populationen bestämmer vad som är kompetens.

Men, bollen är i rullning, och den rullar i riktning mot ett samhälle som utöver att vidga begreppet kompetens även bättre kommer att ta tillvara denna.

Detta skrämmer naturligtvis skiten ur många, främst män. En framtid där invanda könsroller ändras, ett samhälle som inkluderar mångkultur. Huvva!

Underskatta inte viljan och önsketänkandet att bevara samhället som man tror att det sett ut; synen på samhället som en hermetiskt tillsluten konservburk, som inte låter någon ny luft sippra in, vare sig det gäller nytänkande, mångkultur eller feminism.

Väljare som besitter en så förlamande syn på samhällsutvecklingen kan naturligtvis till och med gå så långt att dom röstar på en Trump eller Åkesson.