torsdag 22 juni 2017

Självförnekelse, ”hederskultur” och integration

Jag minns hur jag som CUF-ombudsman arbetade för Stockholms läns CUF i mitten av 80-talet. En tid strax efter att invandringspolitiken ändrat inriktning från assimilation till integration. Osäker dock på den praktiska betydelsen.

Det var lätt för en främmande kultur att assimileras till Sverige, i synnerhet kulturer som inom sig bar på problematiken vi kallar för hederskultur. I svensk kultur och allmänt rättsmedvetande fanns en inneboende syn på att det som sker inom hemmets väggar och inom familjen har vare sig gud, fan eller länsman med att göra. En åsikt som till stora delar lever kvar, även om förändring pågår.

Fortfarande avstår lärare från att anmäla till socialtjänsten det finns misstanke om att barn far illa på grund av alkoholmissbruk i familjen, trots att anmälningsplikt föreligger. Våld i nära relationer är fortfarande problematiskt att lägga sig i. Det tog lång tid innan lagen mot barnaga (1979) fick allmän acceptans. Pedofili inom familjen var länge ett näst intill okänt begrepp.

Nu åter till 80-talet. I Stockholms län, främst Södertälje, bodde många familjer, tämligen etablerade, som tillhörde folkgruppen syrianer, många tillhörde Syrisk-Ortodoxa kyrkan. Inget speciellt konstigt med det, även om vi visste att flickorna hölls hårdare än pojkarna och att det var föräldrarna som arrangerade äktenskapet. Det fungerade alldeles utmärkt i assimilationens Sverige. Samhället hade liksom inte med såna saker att göra.

När ämnet föräldrars vilja kom upp tyckte vi liksom bara att det var konstiga traditioner, och att det var skönt, att det inte längre var så i Sverige. För det var inte så länge sedan, då 1985. Då levde fortfarande den generation, som i praktiken lämnade sedvänjan, att föräldrarna skulle bestämma giftermålet. Min generation har med egna öron hört de gamla berätta om tragedier med ungdomar som inte fick träffas, än mindre gifta sig. Vi häpnade vid den tiden inte över att det fanns kulturer, som fortfarande tillämpade det synsättet.

Värderingar förändras över tid.

En värdering som kraftigt förändrats över tid är synen på homosexualitet. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som sinnessjukdom. Sinnessjukdom är för övrigt i dag ett ålderdomligt begrepp, men det var inte länge sedan. Kvinnans rätt till sin kropp ses heller inte i alla lägen som självklar. Starka lobbygrupper vill inskränka aborträtten.

Det finns problem med hederskulturer i Sverige, inte tu tal. Men hur i h-e ska vi komma tillrätta med dessa problem, om vi förnekar vårt eget arv på området? Om vi förnekar att det var en mödosam vandring fram till i dag?

Det duger inte säga att ”vi inte vill ha hit den här kulturen” när sanningen är att vi inte vill ha tillbaka den …

Rasistiskt blir det när människor som själva vill dra tiden tillbaka både ett och två snäpp fäller sådana yttranden.

Då blir det alldeles uppenbart att det inte är kulturen utan människorna i sig man vill åt.

onsdag 14 juni 2017

Personlig assistans måste stramas upp

Lagen om personlig assistans måste stramas upp. Det här handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.

Det är mycket stora summor i omlopp, och i de flesta fall utan insyn. Skattemedel utanför offentlighetsprincipen.





Antalet personer beviljade personlig assistans uppgår till ungefär 16 000.

Kostnaden sammanlagt för kommun och stat ligger på ca 30 miljarder kronor.

Utslaget blir det närmare 1,9 miljoner per brukare och år. Eller drygt 5 000 kronor per dygn.


Assistansföretag är normalt professionella, och ser till såväl personalens och brukarens bästa, men jag är inte övertygad om att samhälle och myndigheter står på dessa företags sida. Det är helt enkelt för lätt kringgå regler och göra egen vinning. Vilket skapar utrymme för aktörer som brister i ansvarstagande. Det är i dagens samhälle tillåtet att göra såväl vinstuttag som att bedriva verksamhet under offentlighetsprincipens radar. Unikt internationellt sett.

Visste ni förresten, att när en personlig assistent blir sjuk så går samhället in och betalar sjuklönen? En helt ohållbar juridisk ordning som jag ser det: I min värld är det ansvarig arbetsgivare som ansvarar för personal inklusive sjuklön. Ingen annan.

Den S-ledda regeringen ser naturligtvis att kostnadsutvecklingen måste brytas.

Min åsikt är att regeringen börjar i fel ände. Man uppdrar åt Försäkringskassan att hålla nere kostnaderna. I stället för att strama upp hur pengarna används. Att ta reda på fakta om hur det kan komma sig att kostnaderna för personlig assistans kraftigt ökar, utan att egentligen omfattningen av assistans gör det.

För det kan väl ändå inte vara så illa att användningen av skattepengar ska sluta granskas så fort som själva verksamheten hamnar utanför offentligt huvudmannaskap. Jag tycker att något stinker.

För som jag inledde inlägget: Frågan om assistans handlar om stöd till samhällets kanske mest sårbara och beroende medborgare. Det stödet får vare sig missbrukas eller ifrågasättas. Därför måste myndigheterna ta kontroll över verksamheten.


måndag 5 juni 2017

Moderate Mikael Rosén cyklar på om Falutrafiken

För några dagar sedan arrangerade Dalarnas Tidningar en debatt om trafiksituationen i Falun. Deltagare var Jonny Gahnshag, socialdemokrat och kommunalråd och ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden i Falun, Mikael Rosén, moderat oppositionsråd i Falun, Magdalena Nord Omne, projektledare på kulturföreningen Magasinet och Anton Grenholm, aktiv i Naturskyddsföreningen och programansvarig för Högskolan Dalarnas magisterprogram i fysioterapi.

Debatten var inte offentlig, men jag tog ändå tillfället i akt att lyssna på argumenten.

Moderate Mikael Rosén var den som stack ut med en närmast rabiat syn i att bilen ska ha företräde i samhällsplaneringen. På fullt allvar tog Rosén upp en vision, där han kombinerar åsikten, att han tyckte det var fel att stänga Östra Hamngatan för trafik (där då en icke namngiven restaurang som konsekvens icke hade kunnat ha kvar sin uteservering), samtidigt som det i centrum skulle vara möjligt att flytta bilen mellan(!) parkeringar utanför Hemköp och Systembolaget.

Det går naturligtvis att planera ett centrum, så att kunder kan köra 350 meter mellan olika butiker, det är bara att använda valfritt köpcentrum som mall. Låt vara att det är enklare att projektera ett köpcentrum, då där normalt inte finns någon befintlig bebyggelse att ta hänsyn till. Det är dock ingen metod jag vill rekommendera för centrala Falun.

Jag tycker det är viktigt att skilja på tillgång till parkeringsplatser i anslutning till centrum kontra möjlighet att parkera i centrum. För att skapa flera parkeringsplatser inne i själva centrum måste man ta ytor i anspråk. Ytor som i dag används till bland annat uteserveringar. För att kunna köra mellan parkeringarna måste gågator ersättas av trafikerade gator.

Jag är tämligen övertygad om att det inte gynnar någon centrumhandel, att uteserveringar och gågator försvinner eller minskar i omfattning. Jag ser det som en absurd tanke att ett centrum ska kunna konkurrera med ett köpcentra i fråga om tillgänglighet med bil.

Att ha tillgång till centrum gäller även personer som har svårt ta sig själva från en plats till en annan. Det underlättar knappast för personer beroende av färdtjänst eller är beroende av handikapparkeringar, att centrums gator är öppna för allmän biltrafik.

Mikael Rosén har skrivit ett par debattartiklar i ämnet trafiken i Falun (här och här). Höjdpunkten i sin argumentation når Rosén när han påstår att det pågår ett krig mot Falubor med bil.


Trafiken genom centrum, via Korsnäsvägen och Gruvgatan, är överkomlig, även i rusningstid. Själv åker jag de flesta fredagar, vid fyratiden, med buss till Sandviken. En buss som kör via den så kallade kaossträckan utanför resecentrum. Det tar någon minut längre, men knappast kaos eller trafikstockning.

Däremot skadar det inte att genomföra åtgärder på såväl kort som lång sikt för att minska denna trafik. Vi måste planera trafiken utifrån att Falun kommer att växa. Men ändå undvika att biltrafiken för den skull ökar.

Här är tre förslag i syfte att minska bilresandet:

Pendlingen till och från Borlänge är en starkt bidragande orsak till bilanvändning. Kan vi via infartsparkeringar kombinerade med busshållplatser minska dessa bilresor ska vi göra det.

Utöver att det ökar bilresandet finns det ett säkerhetsproblem i att föräldrar lämnar av och hämtar sina barn i anslutning till skolor. Det bör bli bilfritt i närhet till skolorna. Eller i vart fall förbjudet att stanna!

Underlätta parkeringsletandet. Det finns i de allra flesta fall lediga parkeringsplatser i anslutning till centrum. Genom att sätta upp ljusskyltar, som visar antalet lediga platser i de olika parkeringarna, på strategiska ställen undviker vi att bilar cirkulerar i onödan.

Jag har dock ingen som helst tröst eller förhoppning att ge till den som till varje pris vill parkera på Fisktorgets lilla parkering. I det fallet blir det till att cirkulera …